Underligt nog en samtida bonderoman med de klassiska motstatsparen modernitet och tradition. Som slet sönder fadern i hans mentala mörker och tryckte ner hans son mot den alltid lika otacksamma jorden. Men till fåglarnas flykt kunde han se upp, och fortsätta leva.

Nu skriver han en vanlig fågelbok I starens tid i samarbete med Brutus Östling som verkat bakom kameran. En slags fågeldagbok, från februari till februari, iakttagelser, resor, överraskningar, men alltid fåglar:; de högst ovanliga, de hemvanda, de tankeväckande, från rosenfinken till lövsångaren.

Han strövar i Harry Martinsons barndomtrakter i Blekinge, han funderar över pilgrimsfalken i storstaden och hör spovarnas flyttning över Järvafältet dit han sökt sig för att få se ett stjärnfall. Fåglar istället för stjärnfall, sån är hans prosa, om inte så hör man åtminstone en strof någonstans ifrån, skymtar en vinge, ser flocken över himlen.

Formen är kåseriets, eller strövtågets, traditionellt men oerhört vilsamt. Då och då inskott av det väldigt märkliga, som att 300 miljoner fåglar flyttar från landet varje år, ungefär 100 miljoner återvänder sig och fortplanar upp sig gånger tre. Betänk siffran en stund, naturen kan verka som ett enda överflöd. Men ornitologerna är ihärdiga de också, under åren 1911-2007 ringmärktes närmare 12 miljoner fåglar. Så kan vi få reda på storsaker som flyttningsmönster, vinterkvarter, orienteringsprinciper. Men också individuella öden, som den rödhake som fick sin ring i Norrbotten, flyttade fyrahundra mil och slutade sitt liv som burfågel i Marocko.

Mycket vet vi, dock inte allt. Exempelvis vad evolutionen har för nytta av gökens beteende. Denna högspecialiserade parasit som till och med förmår lägga ägg med samma utseende som värdparets, med varierad design. Hurdå?

Underbart nog ställer sig Bannerhed den viktigaste frågan: hur vet göken att den är gök? I akt och mening efter att ha vuxit upp hos exempelvis en rödstjärt?

Så var det Östlings foto, skarpt så det förslår. Men inte alltid med den passning till texten som vore önskvärd, inte i stil, inte i sammanhang. Brutalskärpan är knappast poetisk, men porträttet på korpen som avslutar boken förlåter allt: äntligen en fågel jämtställd människan.