Detta står att läsa i Sebastian Lönnlövs mycket upprörande bok om sina erfarenheter som vårdare inom äldreomsorgen. Varje dag är en vårdskandal har han kallat sin redogörelse, som borde bli kurslitteratur inom vårdutbildningarna och skaffas till bokhyllorna på kommunernas socialförvaltningar.

Lönnlöv arbetar numera som bibliotekarie och litteraturkritiker, men det är hans upplevelser från en praktikplats på ett kommunalt boende och som vikarierande vårdbiträde på ett demensboende i privat regi som gett stoff till boken.

Den slimmade personalstyrkan på demensboendet kan omöjligt hinna med alla sina uppgifter. Bara de mest akuta behoven kan tillgodoses. Personalen tvingas ta hand om de mest oroliga och våldsamma kunderna, medan stillsammare gamlingar får vänta på hjälp eller helt enkelt glöms bort i den ofta kaotiska verksamheten.

Verkligheten står i bjärt kontrast till hur vårdbolaget har beskrivit sina ambitioner när man lämnade in anbud inför upphandlingen: ”Våra kunder skall känna att de har inflytande och självbestämmande och att de äger sin egen livssituation. Kvalitet uppstår i mötet mellan kunden och medarbetarna varje dag, varje ögonblick”.

Lönnlöv tar miniräknaren till hjälp för att beräkna hur mycket personal kunderna har att dela på. På natten tog två vårdare hand om trettio äldre, vilket innebär 0,066 personal per dement äldre. När personalläget var som bäst fanns tre vårdare per nio svårt sjuka kunder.

Mängder av outbildade vikarier kommer och går. När Lönnlöv började sitt vikariat hade han nästan inga kunskaper om demenssjukvård. Vikarierna ”kämpar emot en skriande brist på sammanhang, personkännedom och grundläggande medicinska kunskaper”, skriver han. För att jobba som vårdbiträde krävs ingen vårdutbildning.

Hygienen är ett av de största problemen. Personalen har svårt under sina jäktiga arbetspass att följa anvisningarna och använda handskar, handsprit och plastförkläden. Bakterier riskerar att spridas via personalens arbetskläder.

Somliga dementa är aggressiva och slår, river och biter sina vårdare. Men det värsta våldet är inbyggt i systemet som vårdpersonalen är en del av, skriver Lönnlöv. ”Vi gjorde vårt bästa men vi räckte aldrig till. I längden skadade det mig som person”.

Lönnlöv lämnar också vårdjobbet men han har gjort en berömvärd insats med sin bok, som belyser ett stort samhällsproblem.