Det är bra, Zweig är en benådad världsförfattare med en formfulländad prosa och en förfinad estetik. Han är värd varje sekund av läsning, det upptäcker vi nu, det visste man redan i förkrigstidens Europa.

I Zweigs författarskap finns både en återklang av den bildade högborgerlighet som gick under med andra världskriget, men också skärande dissonanser av den brutalitet som alstrade undergången. Sirligheten i hans prosa, den höga ansatsen och det nästan extatiska uttrycket gör läsningen till samma slags berusade passion som hans huvudpersoner ofta drabbas av. Hans galleri av hängivenhet, av känslans ödesbestämmelser gör att man omfamnar hans personager, lever med i deras stormar, begråter deras olyckor och gärna vill dem väl.

Kanske är det Wiens kulturella prägling, legeringen av tradition och modernism, som estetiserar och elektrifierar Zweigs prosa. I Amok möter vi människor som lever i sin hängivenhet, en ung student som förlöser sin professors skrivkramp, en märklig schackvärldsmästare som på en kryssning möter sin överman hos en som lärt sig spelets konster som isolerad fånge hos Gestapo, med inget annat att läsa än just en lärobok i schack. Alla lever i lidelsen, eller så dör de i den.

Eller den mondäna änkan som tror sig rädda livet på en spelmissbrukande yngling i Monte Carlo, bara för att finna hans otrohet mot löften och liv var utan gräns. Zweigs psykologi är som djuphavsgravarna, de märkligaste varelser gör sig uppenbara, livsformernas variation är oändlig, allting är djup.

Titelnovellen utspelar sig i kolonial miljö och återberättas även den ombord på ett fartyg. Berättaren är en förskrämd läkare som en dag fått besök av en kvinna i den holländska kolonin. Kvinnan vill göra abort, men läkaren vill att hon ska ligga med honom innan han genomför ingreppet, hon vägrar och dör senare efter en illegal abortörs ingrepp. Lidelse igen, ånger, samvete, flykt och botgöring.

Zweigs hantverksskicklighet är bedövande, han stegrar dramaturgin med oundviklig konsekvens, han tillåter inga döda punkter, hans förmåga att framkalla identifikation, även med de mest undergångsdömda, är otrolig. Finns människans fria vilja – tveksamt. Finns lidelsens öde och död – avgjort. Kan människan göra gott – jo, men bara om hon är beredd på det yttersta offret.

Om ni inte gjort det förr, läs Stefan Zweig nu.