Budskapet är klart som korvspad: jag är som ni, enkel och folklig. Valkampen är igång, kombattanterna har lämnat startblocken och vallöften om en bättre värld haglar som manna eller småsten från himlen, beroende på tycke och smak. Men den övergripande diskussionen handlar nu som under hela det gångna året – hur sjutton ska vi behandla dessa Sverigedemokrater? Dessa nyss-nazister som Andres Lokko i SvD så fiffigt skrev.

Vissa partier vägrar ta i dem med tång. Andra undersöker olika strategier att på nåt sätt krångla upp dem i båten. Ingen har ännu kommit på riktigt hur – men nog ska det väl gå, eller? Det märkliga är att det finns ett slags underliggande tanke om att då de ju sitter 49 av dem i Riksdagen (jo, jag vet några har hoppat av och blivit om möjligt ännu brunare under naglarna) så bör vi visa någon form av respekt och i alla fall tala med dem. Men nu råder inga vanliga förhållanden. Nu har vi ett parti som anser att det är skillnad på folk och folk, att vissa är mer värda än andra. Som anser att precis ALLT i Sverige är invandrarnas fel. Som anser att det är JÄTTEKRIS i Sverige trots att det mesta – inte minst om vi ser oss lite omkring i världen – är välmående rosenrött i vårt lingontuvegröna land. Som tar miljöfrågorna med en klackspark. Så varför tala med SD? Och om vad?

Bara glöm dem ett tag – är mitt förslag. Det finns viktigare frågor.

Artikelbild

| Andreas Hoffsten

Men förresten, det här med kultur. I en serie intervjuer kring kulturfrågor i Dagens Nyheter nyligt fick alla partiledare bland annat svara på frågan om deras förebilder inom litteraturen: Så gott som alla svarade Pippi Långstrump. De övriga svaren andas alla samma försiktighet. Folkligt men fegt och skulle jag vilja påstå oärligt, en folklighetens idioti som säkert ger kortsiktiga vinster – men några lösningar eller politisk näring finns inte i den soppan. Men där fanns ett undantag: Isabella Löwin (MP)som nämner såväl Dostojevskij som Strindberg och – håll i er – Marcel Proust! Befriande med en politiker som vågar stå för en tro på bildning, som signalerar vikten av att utvecklas och utmanas som människa.

Så – för vilken gång i ordningen? – var finns berättelsen om vilket samhälle vi vill leva i och – svindlande tanke – vem utmanar oss att bli bättre människor, inte bara stryker medhårs? Finns det något parti som vågar formulera sig om en strävan att bilda sig? Någon liten fundering kring kultur annat än som fernissa? Nej, glöm det. Även detta valår.