Den vita kuben har öppnats upp till vita vidder där glaciärer reser sig, glaciärer som verkar röra på sig och långsamt frätas bort. På flygplatsen i Luleå visas just nu keramiska verk av AnnaSofia Mååg. Plötsligt är jag i flygplanet och tittar ner, höjden ger perspektiv. Vackert. Sorgligt.

Flygplatsen är kanske också en sorglig plats ibland, en uppbrottets plats. När du gått igenom säkerhetskontrollen kan de på andra sidan inte komma in. Det finns något definitivt med att flyga.

Kanske lever vi i en uppbrottets tid. I konsthallen i Luleå har människor lämnat sina villor och lägenhetskomplex. Det är Ida-Lovisa Rudolfssons textila verk som berättar om ett svunnet folkhem där det kollektiva övergått i individualism. Människorna står med sina ägodelar i en karg natur. Med sig har de fragment av det som håller våra liv samman. Föremål som trots uppbrottet skapar en identitet, ett hemmahörande. Kanelbullen, fjällräven kånken, grillen, adventsstjärnan. Det var något med himlen visar en orange himmel över en stålgrå mark. Ett enkelt tält av ett lakan uppspänt mellan två avkapade träd. En person i gul regnrock som håller jaktbytet, en gås, i ena handen. Två välkända blå-gula kassar med okänt innehåll. En hoprullad trasmatta.

Artikelbild

Filmen Svenskjävel hade premiär den 27:e Mars och har väckt stor debatt i såväl svensk som norsk media. Den handlar om min generation, 80- och 90-talisterna och de betingelser vi ställs inför i vår strävan efter att bygga oss ett liv. Handlingen utspelar sig kring den 23-åriga Dino som så många andra unga svenskar åker till Norge för att jobba. Hon bor trångt i kollektiv där det festas konstant och tar tillfälliga jobb genom bemanningsföretag tills hon börjar jobba svart som barnflicka åt en norsk medelålders man med vilken ett kärleksförhållande utvecklas. Den kanske mest kända repliken ur filmen lyder: ”Sverige gillar ju Norge, vi ser er som en utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto”. Hur skapas dessa föreställningar?

Ofta är det när en lämnar den trygga hemmiljön som en lär känna sig själv. När jag reser söder om Sundsvall blir jag genast den exotiska norrlänningen. Men så fort jag åker utomlands blir jag definierad av andra som svensk på hur jag rör mig, talar, konsumerar. I volvos reklam Made by Sweden ses en glänsande Volvo penetrera det svenska landskapet, från fjällvärldens vita vidder till Gotlands flacka lågväxta terräng. En kvinnoröst sjunger upprepande om Det stora vemodet. I Svenskjävel är det norrmannen som kör Volvon. Han bär skjortor av hög kvalitet, vilket Dino noterar. Själv går hon omkring i flipflops, ibland barfota, har en ärrad kropp och gipsad arm. På högra skulderbladet har hon en tatuering, en fågelflock som svävar över ryggtavlan.

Identiteter är under ständig omförhandling, kanske också idén om ett hem. Ting fylls med mening, föreställningar skapas, historier berättas och återberättas. När människor packar sina kassar för att bege sig ut i det okända är det dessa som skapar trygghet, en känsla av kontinuitet.

Många reser till skillnad från Dino och människorna i Ida-Lovisas verk tomhänta. Ofta blir det långt farligare resrutter än vad en flygresa skulle innebära. Utanför mitt fönster återvänder tranorna och snöhögarna tycks långsamt tyna bort i vårsolen.

Filmen Svenskjävel visas i Boden den 9:e Maj.