Vi behöver förebilder som säger att det är ok att vara svag. Ditt människovärde är okränkbart oavsett hur du ser ut eller vem du är. Men tyvärr breder likriktningen ut sig både mänskligt och kulturellt och olika avvikelser från normen exkluderas.

Jag kommer gående från Luleå centrum efter Smedjegatan ner mot Södra hamn till det märkliga område som har fått namnet Södra strand. Södra strand består av en oregelbunden betongyta och en stor ”sandlåda” där det står ett antal konstgjorda palmer tillsammans med några faluröda stugor. Det är tretton grader och fem sekundmeter och regnet hänger hotande från en mörkblå junihimmel. Det är alldeles folktomt förutom de 21 personer som finns avbildade i den utställning som heter Ikoner. På tunga betongfundament står lika många stora fotografier. Det frö som senare skulle bli utställningen såddes av Glada Hudik-teatern och kostymörerna Helena Andersson och Linda Sandberg. De tog kontakt med Fotografiska i Stockholm och föreslog ett samarbete. I artiklar på nätet kallas denna utställning De utrotningshotade. Den handlar om människor som kan sorteras bort innan födseln.

Jag flyttas för en stund tillbaka till min uppväxt i Kiruna. Där fanns ett original som alla kände till. Han var lite udda och jag var nog aningen rädd för honom. Han såg inte riktigt ut som oss andra och betedde sig annorlunda. Många skojade med honom på ett sätt som inte alltid var trevligt. Hans namn var Ture och han hade Downs syndrom, vilket jag inte visste om då.

Artikelbild

| Viktigt budskap. På Södra strand i Luleå visas utställningen" Ikoner i sommar".

I snyggt arrangerade och ljussatta bilder, fotograferade av Emma Svensson, får vi se 21 olika personer med Downs syndrom gestalta olika arketypiska figurer ur historien och samtiden, verkligheten och fantasin. Alla har vi väl drömt om att få vara någon annan och i denna utställning gestaltar modellerna sina egna drömmar. Filip från Östersund sitter nöjd på sin mäktiga superhjältestol väl klädd i sin superhjältekostym. För en stund får Miranda från Bredaryd vara Kate Winslett i den mest berömda scenen från filmen” Titanic”. Underbar är Malin från Mölndal där hon står uppklädd till Barbie i ett helt rosa rum och bilden där Shayan 36 år gestaltar Revolutionären, ger mig direkt associationer till Eugène Delacroix målning ”Friheten på barrikaderna”.

Det är stolta fotomodeller vi möter i kläder och miljöer som inte är deras vardag. Man märker tydligt att deltagarna är glada och nöjda över vad de gjort, och det har de all anledning att vara. Jag går omkring med ett leende på läpparna trots den kyliga vinden. De har blivit sedda och bekräftade både för vem de är och för de drömmar de har.

När jag såg utställningen på Fotografiska i Stockholm och blev jag både imponerad och tagen.

Den som visas i Luleå är en helt annan version, naturligtvis anpassad för att kunna stå utomhus i ur och skur. Här på Södra strand har någonting försvunnit. Den närhet och intimitet som präglade hängningen i Stockholm har förvunnit. Sammanhanget och utförandet känns inte rätt. Ställningarna som bilderna är monterade på är placerade på ett oprecist sätt och mitt i utställningen stänker det vatten från en fontän så att både Kungen och hans undersåtar riskerar att bli blöta. Dessutom är de svartvita bilderna kontrastlösa och ljusa på ett sätt som inte stämmer överens med min minnesbild från Stockholm.

Min upplevelse av utställningen blir, trots det viktiga budskapet och de utmärkta fotografierna, att det är ett turistjippo iscensatt för att sammanknippas med ett av Sveriges mest kända varumärken.