Krönika: Totalt trygg vill nog ingen vara

Historiskt sett är det vår egen statsmakt vi medborgare haft mest anledning att frukta.

 

Visserligen blir det nu flera förändringar av den ursprungliga lagen, och till det bättre. Men de har pressats fram inför hotet från intern splittring och opposition, inte frambringats av att regeringen tagit sitt ideologiska förnuft till fånga.

 

Alliansledarna har i FRA-frågan tvärtom visat att man i maktställning är beredd att ta lika lätt på individens rätt som sina företrädare på regeringsposten, och det i en fråga där det från början stått klart att man inte tänkt igenom vad lagen alls ska vara bra för. Därigenom har alliansen skadat tilltron till att dess liberala instinkter överlevt maktskiftet.

 

Om de nu någonsin varit särskilt starka.

 

 

Trygghet är ju favoritordet även för alliansen. Vaga och misslyckade försök gjordes även i FRA-fallet att motivera en ny lag med att vi ska kunna känna oss mer trygga och säkra här i Sverige, mot alla de hot som omger oss. Frågan infinner sig då om vi med alla de ändringar som gjorts av lagen nu har anledning att känna oss mer otrygga än förut?

 

Svaret beror på hur man väljer att se på saken, och på staten. Historiskt sett är det vår egen statsmakt vi medborgare haft mest anledning att frukta. Frågan handlar även om hur man värderar frihet kontra trygghet. Båda är viktiga
värden. Känner man sig inte trygg när man går utanför dörren blir det svårt att i
praktiken njuta de friheter som man i teorin har rätt till.

 

Men alla bör ta sig i akt när makten börjar mana till vår trygghetstörst; en favoritmetod för att få igenom dumma förslag. Inget är så bra att spela på som vår oro och rädsla, särskilt i "trygga" Sverige där balansen tenderar att falla över till förmån för tryggheten, vid varje värdekonflikt.

 

 

Det här handlar delvis om indoktrinering. Folkhemmet byggde(s) på myten att vi var och en dagligen balanserar på branten invid en avgrund av arbetslöshet, sjukdom, fattigdom och olycka, där vi när som helst kan störta ner om inte
staten får makten att garantera vår trygghet.

 

Vilket den uppenbarligen ändå inte kan. Inbäddade i statens omsorg verkar vi i stället ha blivit allt mindre trygga. Särskilt utanför hemmets trygga vrå.

Oftast är det kvinnorna som känner mest oro. I en enkät i gårdagens Kuriren uttryckte flera kvinnliga Luleåbor också att de känner sig otrygga när de vistas ensamma ute.

 

Flera i enkäten efterlyste fler poliser. De behövs och är tack vare regeringen på gång. Men att helt överlåta trygghetsskapandet åt staten är ingen god idé. Fler lugna, nyktra vuxna ute på gator och torg skapar mer trygghet än vad några polispatruller till kan göra.

 

Dessutom är hemmet inte en så trygg vrå som man kan skulle vilja tro. För kvinnor är det allra farligast att vistas i sitt eget eller i någon bekants hem.

 

 

Vilket bara bekräftar att hur tryggt samhället blir i stort, i mångt och mycket avgörs av hur mycket trygghet vi själva skapar i de små gemenskaperna. Dit har lagens långa arm svårt att nå. Och där vill vi heller inte ha den. Visst skulle säkert en hel del brottslighet kunna undvikas med kameraövervakning i varje vrå och poliser som ständigt kikar över axeln på oss. Men så trygg vill nog ingen vara.

 

 
 
  • Mest läst på Kuriren.nu
  • Senaste nytt
  • TT
Skicka in ditt klipp – tävla om fina priser!