Ett ord kan betyda så mycket: "äktenskap" håller på att bli en utmaning för
regeringen.

 

Ett förslag till ny äktenskapsbalk, det lagrum där vissa centrala familjerättsliga frågor regleras, ligger snart på regeringens bord för beslut. Den tunga frågan är om personer av samma kön ska kunna ingå äktenskap enligt samma regler som andra.

 

För de allra flesta riksdagspolitiker är frågan lätt. Alla partier är för "enkönade" äktenskap; alla utom kristdemokraterna. Och med ett uselt opinionsläge, efter att ha gett upp om bensinskatten och kompromissat om fastighetsskatten, kan partiledaren Göran Hägglund inte bara lägga sig platt, även om majoriteten emot honom är överväldigande. Här handlar det om kd:s specialområde moralfrågor och då står stödet från partiets kärnväljare på spel. Det förklarar varför Göran Hägglund trots hotet om regeringskris fortsatt att envist hävda principen om äktenskap som något bara för man plus kvinna.

 

Principen gäller dock egentligen inte längre i praktiken. Homosexuellas rättigheter och livsval erkänns, i alla fall formellt, i Sverige. Redan idag ges möjlighet till registrerat partnerskap för homosexuella. Flera är föräldrar. I det stora hela, om än inte till hundra procent, har de samma rättigheter som alla andra.

 

 

De som stämt in i Hägglunds motstånd har ömsom hänvisat till tradition, ömsom till religion och naturens ordning. Här finns en del poänger att plocka. Någon slump är det inte att äktenskapsbalken gäller för kombinationen mamma, pappa och eventuella barn.

 

Kärnfamiljens relationer är inte vilka som helst, och samhället har därför valt att reglera dessa och därmed i praktiken värnat en viss samlevnadsform. Viljan hos homosexuella att leva i juridiskt skyddad tvåsamhet visar att de inte heller invänder mot detta, bara mot att de inte behandlas helt lika.

 

Det kommer de enligt det nya lagförslaget inte heller att göra. Av hänsyn till religionsfriheten ska religiösa samfund inte kunna tvingas att viga homosexuella in i äktenskap. I stället får vi en märklig ordning med samfund som kan neka människor att ingå en civilrättslig förbindelse de enligt staten har rätt till.

 

 

Göran Hägglund har som en väg ut nu föreslagit ett alternativ med en enda form av statligt sanktionerad registrerad samlevnad för alla och fråntagen vigselrätt för samfunden. Hägglunds villkor är dock att samlevnaden inte kallas "äktenskap" av staten.

 

Det är en rimlig kompromiss. Genom att staten står för det juridiska och samfunden enbart för den symboliska delen garanteras likhet inför lagen. Att
byta ut den formella benämningen när lagregleringen ändras är på sitt sätt också bara logiskt.

 

Sedan bör de olika samfunden naturligtvis i religionsfrihetens namn få använda vilka ord och begrepp de vill för att välsigna samlevnad och kärlek.