LEDARE: Gästkrönika: Hellre vara moralisk än solidarisk

Inom den tjatterklass av politiker, kulturarbetare och andra nissar som dominerar det offentliga samtalet i Sverige måste man så här års, för att räknas som riktigt häftig, klaga på julen. Den är nämligen enligt dem en dumhet som egentligen borde avskaffas. Motiven för denna politiskt korrekta vedervilja varierar. En del hakar upp sig på att julen är en kristen högtid och att firandet därför stör sensibla ateister och militanta mullor. Andra gnyr om att traditionen att ge varandra julklappar gynnar gnidare som lokala bok- och blomsterhandlare och andra blodsugare inom näringslivet. Personligen älskar jag julen. Och jag gör det av en rad orsaker. Barnen tycker det är kul. Ljus och dekorationer lyser upp i midvintermörkret. Maten är god, liksom dryckjomen. Helgerna innebär en välkommen tid för läsande, eftertanke och reflektion. Och framförallt: man får tid att umgås lite med familjemedlemmar och vänner som man tyvärr ofta försakat under resten av året. Just det senare är garanterat också en djupare liggande orsak till att åsiktsnoblessen ogillar julen. Samvaron kring brasan framhäver nämligen betydelsen av den lilla, privata värld som de i sin absoluta visdom under resten av året så frenetiskt bekämpar. Socialister, kommunister och socialliberaler har nämligen ett gemensamt mål: kontroll över våra liv, från vaggan till graven, i form av välfärdsstaten. Och tänk om folk efter några glöggar får idéer för sig, som att när sjukdom, handikapp och ålderdom kryper sig på hellre kunna förlita sig på släkt och vänner än på staten och landstinget. Huga! Julen och det ursprungliga kristna budskap den baseras på (ergo i motsats till Svenska kyrkans numera svårt socialistiska förkunnelse) symboliserar därmed också något som i dagens Sverige är en stor bristvara: moralitet. Det vill säga att ha en bestämd uppfattning om vad som är rätt och fel, byggd på något mer bergfast än lösa skrivningar i ett partiprogram. Samt att vara beredd att också ta konsekvenserna av detta genom att handfast hjälpa en sjuk vän, ta sig tid att besöka gamla släktingar, etcetera. Detta anses dock av de som vet bäst vara föråldrade dumheter. En modern svensk ska nämligen inte vara moralisk. Nej, han ska vara solidarisk. Vilket ju låter bra. Detta betyder dock bara en sak: att betala sin skatt och hålla käft. Sen tar politiker och byråkrater hand om resten genom att pröjsa kommunal- och landstingsrådens excesser, skänka pengar till korrupta diktatorer i Afrika och annat dumt. Därför, låt oss under de kommande veckorna ägna oss åt lite civil olydnad och vara moraliska snarare än solidariska. Det är inte svårt. Ring upp en gammal släkting du inte pratat med på länge, bjud in en ensam granne på julmiddag, lägg en femtiolapp i Frälsningsarméns gryta, eller något annat nyttigt. Jag lovar att du efteråt kommer att känna dig betydligt bättre till mods än när du om någon månad, inför hot om vite, med darrande hand signerar självdeklarationen och därmed avhänder dig uppemot tvåtredjedelar av din inkomst till staten.

Ledare: Gästkrönika: Hellre vara moralisk än solidarisk

Samvaron kring julen framhäver betydelsen av den lilla, privata värld som åsiktsnoblessen så frenetiskt bekämpar, skriver Anders Edwardsson.