Länets landstingspolitiker känner sig maktlösa, rapporterar NSD (26/2). I en undersökning från Umeå universitet säger fyra av tio ledamöter i landstingsfullmäktige att deras roll reducerats till att godkänna det tjänstemännen redan bestämt. Var tredje fullmäktigeledamot anser att de inte kan skapa sig en uppfattning om ett ärende innan de fattar beslut. Tre av tio tycker att det beslutsunderlag de får i sina händer är för stort att hantera.

 

Statsvetarprofessorn Anders Lidström som gjort undersökningen vill att politikernas ställning i förhållande till tjänstemännen förtydligas. Moderate fullmäktigeledamoten Staffan Eriksson, Luleå, håller med: "Vi måste ta tillbaka beslutanderätten från tjänstemännen", säger han.

 

 

All svensk politik genomsyras av liknande problem. Den enorma välfärdsstat som byggts upp i Sverige har blivit en alltmer komplicerad maskin, svår för politiker att ratta. De försöker naturligtvis ändå. Vi har på alla nivåer och i alla partier fått mer av teknokratiskt lagda politiker med stor tilltro till social ingenjörskonst (och till sig själva), som i många fall mer än gärna sätter sig och försöker styra den jättelika maktapparat som går under namnet offentlig sektor.

 

Samtidigt är det sant att framför allt landstingspolitiken länge präglats av en särskilt otydlig gränsdragning mellan politiker och tjänstemän. De flesta medborgare känner landstinget främst som en stor förvaltningsapparat för sjukvården. Det ligger mycket i den bilden.

 

 

Problemet i landstingets fall är dock lika ofta att politikerna placerar sig själva på tjänstemännens stolar, som att det omvända sker. Landstingspolitikerna går in och petar i sådant som inte borde angå dem, och fattar beslut om saker de inte förstår sig på (här håller de uppenbarligen själva med, om man får tro nämnda undersökning).

 

Inte konstigt att en del av dem börjar ifrågasätta sin roll. Enligt undersökningen går flera av ledamöterna omkring och funderar på att hoppa av.

 

Det finns dock andra möjliga lösningar. Känner man sig ovetande kan man öka de egna ansträngningarna för att få fram mer information. Exempelvis äntra talarstolen och ställa frågor till de styrelseledamöter som borde veta mer, i stället för att bara passivt sitta av tiden och låta gruppledarna sköta snacket, vilket verkar vara många ledamöters taktik.

 

 

Känner man sig överlastad finns också ett enkelt sätt att vinna mer tid och energi för informationsbearbetning: minska arbetsbelastningen på annat håll. Mer än var fjärde ledamot i landstingsfullmäktige sitter även och bestämmer i någon av länets 14 kommunala församlingar. Förutom att det blir mer jobb att sköta skapar detta också osäkerhet, kring vem och vad man egentligen representerar.