I en inlägg i Norrbottens-Kuriren menar Johan Johansson (M) och Elisabeth Björnsdotter Rahm (M) att en mineralskatt skulle innebära slutet för Norrbotten och Västerbotten. Vad de baserar detta antagande på är oklart för min del.
Sverige har i dag den i särklass lägsta skatten/avgiften på mineraler. Det handlar om 2 promille av mineralvärdet varav 1,5 promille går till markägaren och 0,5 till staten.
En av världens största mineralnationer, Australien, har en skatt på 30 procent av vinsten på utvinningen! Alltså långt över den procentsats som vänsterpartiet föreslår och utan den negativa effekt som Johansson och Rahm beskriver.
Det som däremot bör och kan diskuteras är hur en mineralskatt ska utformas. Ett attraktivt förslag framförs av bloggaren Lars Wilderäng, huvudskribent på den inflytelserika bloggen Cornucopia? den största bloggen inom finans, ekonomi och miljö, utgående ifrån en tioprocentig skattesats:
"Ska pengarna tillfalla kommunerna så kan man låta 1 procent av intäkterna gå direkt till kommunen, 1 procent fördelas bland berörda markägare, inklusive grannar inom ett visst avstånd. Övriga 8 procent fonderas mycket riktigt i en gruvfond, och betalas ut under dubbelt lång tid som gruvan varit i drift, men först efter gruvan tagits ur bruk.
En tredjedel av pengarna kan gå till kommunen, resterande två tredjedelar i arbetsmarknadsstöd till nyetablerade företag i kommunen, för att på så sätt ordna nya arbetsplatser när gruvan lagts ner.
I praktiken betalas alltså 4 procent av de årliga gruvintäkterna ut per år efter gruvan lagts ner. 1,33 procent tillfaller kommunen, mot 1 procent under gruvans drift. 2,66 procent blir arbetsmarknadsstöd. Om en gruva varit i drift i 20 år, så kommer detta stöd utgå i 40 år, eller ett helt arbetsliv. Därmed kommer majoriteten av de kommunala intäkterna långt fram i tiden, när sannolikt beslutande kommunalpolitiker inte längre sitter vid makten."
Därmed undviker man kortsiktighet från lokalpolitiskt håll och uppnår en långsiktighet i såväl politik som ekonomi vilket är mer i linje med en föreställning om en hållbar regional utveckling.
Efterfrågan och priserna på mineraler kommer med tiden att fortsätta stiga i takt med den ökande tillväxten i världens utvecklingsländer. Det är med andra ord befogat att kräva av våra beslutsfattare, i synnerhet våra läns riksdagsmän, att de slutar skänka bort våra regioners tillgångar utan krav på att samhället får ta del av vinsterna.
Johansson och Rahm menar även att alliansens politik gynnar tillväxten, det vill säga produktionen, i Norrbotten och Västerbotten med satsningarna på gruvnäringen.
På kort sikt skapas förvisso arbetstillfällen för ett fåtal som inte är gästarbetare men så länge vinsterna inte återinvesteras i regionernas ekonomier går vi med en långsiktig förlust då uttaget av tillgångar inte motsvaras av graden av återinvestering.
Jag skulle önska att våra regioner hade mer pålästa riksdagsmän ...