De senaste sju åren har det genom den svenska delen av EU:s jordbrukspolitik – landsbygdsprogrammet – plöjts ner 36 miljarder i det svenska jordbruket – med mycket liten samhällsnytta. Den slutsatsen drar Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (Eso) i rapporten ”Bonde söker bidrag” som i går lämnades till finansdepartementet.
Av dessa 36 miljarder kommer hälften från EU och hälften från Sveriges skattebetalare.
Eso konstaterar att bidragen från landsbygdsprogrammet visserligen inneburit en del välkomna extraintäkter till lantbrukare. Men bidragen har samtidigt hämmat jordbrukets effektivisering och trängt undan utvecklingen av andra typer av näringar på landsbygden.
Medan Jordbruksdepartementet bara föreslår små förändringar i landsbygdsprogrammet inför kommande stödperiod anser Eso att alla landsbygdsnäringar ska få möjlighet till stöd, inte bra jordbruket, och att mer pengar bör riktas mot insatser med nytta för miljön.
”Den svenska jordbrukspolitiken är inte av EU given. Inför den nya programperioden 2014–2020 är det hög tid att förbättra landsbygdsprogrammet och sluta kasta bra pengar efter dåliga”, skrev Eso-rapportens författare Ewa Rabinowicz i en debattartikel på SvD Brännpunkt (5/8).
Det var länge sedan landsbygden metsdels bestod av lantbrukare. Många fler hämtar i dag sitt levebröd från turism, tjänsteföretag och industrin. Satsningar på bredbandsutbyggnad och förbättrad mobiltäckning framstår i ljuset av detta faktum som effektivare åtgärder än ytterligare bidrag till bönder.
Det finns också angelägna reformer för landsbygden som inte skulle kosta skattebetarna en enda krona i stöd eller subventioner.
Efter många års kritik mot att glesbygden missgynnades av strandskyddslagstiftningen gjordes ett antal undantag och från bestämmelserna 2009. Förändringar som tyvärr inte slagit igenom på önskat sätt utan mest verkar ha bidragit till förvirring bland landets plan- och bygglovshandläggare. Regeringen gav därför i höstbudgeten 2012 Naturvårdsverket och Boverket i uppdrag att utreda vilka konsekvenser ytterligare lättnader i strandskyddslagen skulle få. Ett mycket välkommet initiativ. Ett reformerat strandskydd som gör det möjligt att bygga längs sjöar, älvar och vattendrag med låg exploateringsgrad skulle betyda mycket för Norrbottens förmåga att locka till sig inflyttare och semesterboende.
Regeringen borde också se till att svenska vinbönder, ciderproducenter och andra alkoholtillverkare äntligen får ägna sig åt gårdsförsäljning.
Att det skett en viss utflyttning från glesbygden till staden är till viss del en naturlig effekt av övergången från jordbruks- till industrisamhälle och senare till tjänste- och informationssamhälle. Flyttmönstret följer en mångtusenårig global trend. Men utvecklingen är nödvändigtvis inte av naturen given.
Politikerna borde koncentrera sig mindre på att lappa och laga genom bidrag och utlokaliseringar av arbetstillfällen och i stället riva de hinder som finns för dem som bor och verkar på landsbygden.