I ETT EUROPEISKT perspektiv är den svenska arbetslösheten hög. Det påverkar inte minst dem som har en svagare ställning på arbetsmarknaden. Det kan exempelvis vara personer med långa perioder av sjukskrivning, som har språksvårigheter eller saknar gymnasieutbildning. Sedan 2008, samma år som sjukreglerna skärptes, har antalet personer som hör till dessa grupper nästan fördubblats och utgör nu drygt hälften av alla inskrivna hos AF.
Delvis är detta naturligtvis en effekt av nedskärningarna i arbetsmarknadspolitiken och en jobbpolitik som misslyckats. Men det handlar också om att mer än 100.000 långtidssjuka utförsäkrats till följd av att de passerat någon av de administrativa tidsgränserna i sjukförsäkringen eller blivit av med sin ersättning pga det hårdare regelverket (”rehabiliteringskedjan”). Hittills har cirka 70.000 personer utförsäkrats bara av att de passerat den bortre tidsgränsen. De flesta av dem har fått lägre inkomster och ungefär hälften av dem återvänder relativt snabbt till sjukförsäkringen.
Sjukskrivningarna har sedan 2010 återigen börjat öka, trots att syftet med alliansens sjukförsäkringsreform från sommaren 2008 tvärtom var att de varaktigt skulle minska. Vad ”rehabiliteringskedjan” möjligen åstadkom var alltså att i cirka två år (2008-2010) förlänga den trend med minskande antal sjukskrivningar som inletts redan sex år tidigare (2002). I dag är vi, på grund av de senaste årens ökade sjuktal, snart uppe på samma nivå som gällde innan ”rehabiliteringskedjan” infördes.
De flesta medborgare tycks i dag inse att vi när vi blir sjuka knappast blir friskare av att vi och våra anhöriga görs fattigare. Likväl stressas allvarligt sjuka av svårtolkade, rättsosäkra och omänskliga sjukregler. Insatserna för att bereda människor som drabbats av ohälsa en väg tillbaks till arbetslivet fungerar inte. De största ekonomiska smällarna i samband med utförsäkringen får den sjukes anhöriga och familj stå för. Så kan vi inte ha det! Därför har LO nu arbetat fram ett eget heltäckande förslag till hur framtidens sjukförsäkring bör se ut, som presenteras i samband med Almedalsveckan.
I vårt förslag finns kraftfulla satsningar. Vi föreslår:
• En mer skräddarsydd rehabilitering, ett långsiktigt arbete för att förbättra arbetsmiljön, arbetsanpassningen och omställningen.
• Att de snäva tidsgränserna i sjukförsäkringen förändras. Istället för att utförsäkras när vi passerar dessa tidsgränser borde vi rustas med individuella rehabiliteringsrättigheter, som sätter tryck på dem som verkligen kan leverera rehabilitering.
• Att de som har otur och drabbas av kroniska eller fleråriga, men inte nödvändigtvis livslånga, sjukdomstillstånd också ska ha rätt till ekonomisk trygghet.
Nu lägger vi ut våra kort på bordet. Men vad som långsiktigt behövs är att de viktiga aktörerna sluter upp bakom en rehabiliterings- och omställningspakt för Sverige. Därför är det viktigt att politikerna nu vågar ta på sig ledartröjan och skapa bättre förutsättningar för gemensamma lösningar, där också arbetsmarknadens parter involveras.