Folk och försvars seminarium på F21 i onsdags innehöll många goda argument för en djupare nordisk försvarssamverkan.
Inte bara för att det blir ”bättre pang för pengarna”, som ÖB uttryckte det. De nordiska länderna har liten befolkning men ett stort territorium att försvara. I öster finns dessutom en revanschistisk och militärt allt starkare granne.
Redan i december kommer Finland, som leder det nordiska försvarssamarbetsorganet Nordefco, att presentera förslag på hur samarbetet kan vidareutvecklas.
Det nordiska försvarssamarbetet är visserligen omfattande redan i dag. Det svenska flygvapnet samövar till exempel med norska och finska flygstridskrafter över Nordkalotten på veckobasis – och det är över Norrbotten som de stora övningsytorna finns.
Mer ska det bli. Sverige deltar från januari 2014 tillsammans med Norge och Finland i övervakningen av Islands luftrum. Och 2015 leder Sverige Nordic Battle Group, som på uppdrag av EU står beredd att med kort varsel genomföra en insats.
Vad som behandlades med större försiktighet på seminariet än behovet av mer nordiskt samarbete var den oroande utvecklingen i Ryssland.
Att den ryska upprustningen är kraftig råder det inga tvivel om. ÖB Sverker Göranson betonade dock att det är stor skillnad mellan militär förmåga och politisk vilja. Försvarsminister Karin Enström ville inte sätta några likhetstecken mellan ökad militär förmåga och ökat hot.
När de framhöll Arktis och Östersjön som lågspänningsområden så har de också i huvudsak rätt (även om Rysslands ton mot Baltikum har skärps). Det finns i dag inte något omedelbart hot om väpnade konflikter mellan Ryssland och de nordiska länderna (att det ser annorlunda ut i syd har Georgien fått erfara). Men man kan inte planera dagens och morgondagens försvar efter dagens situation. En försäkring börjar man inte betala först när huset börjat brinna.
Den militära utvecklingen i Ryssland måste i högre grad sättas i sitt sammanhang. Den ryska upprustningen uppstår inte i ett tomt vakuum. Riksdagsledamoten Mats Johansson (M) skrev i går på SvD Brännpunkt om vad som pågår inrikespolitiskt i Ryssland. Hans beskrivning kan inte lugna någon.
”I den internationella analysen av det framtida Ryssland efter Putin talar man om klanstridernas utgång. De finansiella tillgångarna har delats upp mellan Putins säkerhetsmän, siloviki, och affärsmännen, civiliki, som än så länge samsas in en slags kontrollerad balans. Det är en skör union som paradoxalt nog är beroende av externa faktorer, ytterst oljepriset och dess fördelning av bytet mellan rövarna”, skrev Johansson.
Om den militära tendenses i Ryssland är oroande, så borde den politiska tendensen oroa i ännu högre grad. Vem vågar sig i dag på att förutspå utvecklingen tio, eller ens fem, år framåt i tiden?
Både Fredrik Reinfeldt och Karin Enström har uttryckt att ökade anslag till försvaret kan komma redan i höstens budget och det är givetvis mycket välkommet. Vad det blir återstår att se.