Några timmar innan regnet började ramla ner i söndags och det fortfarande var bastukvalmigt varmt utomhus, klev en kille med militärgröna gummistövlar och jeans som bestod av mera hål än av tyg upp på Gula paviljongens scen, satte sig i en stol, greppade sin för stunden lånade gitarr och började obesvärat sprida trivsel och glädje inför en gradvis allt större församling med folk.

Givetvis var det den folkkäre rocktrubaduren Stefan Sundström som, inbjuden av fredsnätverket Ofog, genomförde en omkring 45 minuter lång solospelning.

Endera har den folkligt robuste Sundström gummistövlar eller också vill han (likt Lynyrd Skynyrd-sångaren Ronnie Van Zandt på sin tid) känna scenen glöda och kör då barfota. I söndags var det gummistövlar och soloshow och lite lagom orepeterat och charmigt improviserat också.

Men som alltid blev man jätteglad, långt in i hjärtat, av att få uppleva den komplett obesvärade Stefan Sundström levande och han tycks ju också trivas gott i både Norrland och Norrbotten, så då var ju det hela en rätt så ömsidig affär (om man så säger).

Den här gången inledde han med den rätt så dystert glåmiga Alla ska i jorden och undfägnade därefter publiken med en text om Dalarna, en annan om järnvägsstationen i Jörn, några sorgmodiga strofer signerade av hjälten Allan Edwall, samt även några depescher om det aktuella läget för gamla bekanta som Sabina och Johnny Dunder.

Bara, som vanligt, bra. Men givetvis lite för episodiskt också.

Vi ser alltså fram emot ett rejält besök i Luleå snarast, bäste Stefan Sundström!