Så händer det igen. Katastrofen. Bilder på förtvivlade människor oskyddade under himlens fäste flimrar förbi på rutan och fastnar på näthinnan. Mammor utan barn, bröder utan systrar, pappor utan familjer, småttingar utan en hand att hålla i. Alla dessa öden som skulle kunna vara du eller jag. Som behöver sitt hem och sina nära precis lika mycket som du eller jag. Nu är de drabbade i Japan.
Vi har sett dem förr; naturkatastroferna. Följt extrasändningarna på nyheterna och sett bilderna. Det är som att världen krymper och alla sluts samman och bryr sig om sina likar på andra sidan klotet. Tillsammans förfäras vi över vågens framfart. Vi pratar om det på stan, vid middagsbordet, på Facebook. Frågar varandra om folk hört något mer, hade de någon bekant där borta, hur mår de? Jag rörs över mänsklighetens engagemang när det verkligen gäller. Tänker att vi nog inte är så egoistiska och giriga varelser trots allt.
Ända tills nyhetsinslaget om ekonomi dyker upp. Sådana kommer alltid. När isländska Eyjafjallajökull fick ett utbrott, när 300 renar for genom isen i Sirges, när jordbävningar skakar och tromber härjar. Inslagen där reportern frågar någon välmeriterad ekonomiexpert hur stor förlusten tros vara - i pengar! Som att det vore relevant. Jag blir lika arg varje gång, hur har de mage att fråga om pengar i ett sånt här skede! Jag ser hur jag blir klappad på huvudet av de lärda som med dryg översyn och bakåtkammat hår påpekar att lilla du, allt handlar om ekonomi. Börsen, serru, den angår oss alla.
Jag ser sedan för mitt inre hur jag törs hötta med fingret mot dessa lärda maktens män och sakligt tillrättavisa att världsekonomin är ett luftslott à la det som Stieg Larsson sprängde i sin trilogi.
När det kommer till kritan så finns inte börsen. Det som finns är det vi kan se; himmel, jord. Du, jag. Därefter brister jag ut i Lennons Imagine.
Om det vore så att ekonomin är vad allt handlar om, varför handlar inte alla sånger också om det? Varför sjungs det då om kärlek? Om vänskap? Ofta med metaforer plockade från naturen. Det skrivs om politik, om de stora klyftorna. Vi sjunger om fred på jorden och om livet med orden. Det rimmas på hjärta, alltför ofta med smärta. Det tillägnas låtar till dem vi känner, till älskare och vänner. Men vare sig vi är på kammaren, Wembley, Globen eller gudstjänsten sjunger vi aldrig om läget på börsen, aktieutdelning eller valutakurser. Inte skriver vi låttitlar där räntor, BNP eller kapitalplaceringar ingår. Det är inte det som berör oss människor i allmänhet. Det rör endast några få i synnerhet.
För vi pratar sällan om pengar. Inte med grannarna, inte med kollegorna, knappt med kompisarna, sällan i familjen. Men när hundratusentals människor sveps undan av en enda våg, då handlar det längsta nyhetsinslaget om hur vi andra påverkas ekonomiskt av det. Det som egentligen angår oss alla är att låta jorden vara en plats vi alla kan leva på i generation efter generation. För bryta ner den, det klarar hon av själv utan varken kärnkraftverk, krig eller konsumtionshets. Om vi vill hjälpa till att förstöra, visst, då kan vi prata pengar.
I min verklighet är jorden vårt älskade hem och kärleken det som håller oss uppe. När en naturkatastrof är framme tar vi hand om varandra och påminns om hur jorden än en gång sagt ifrån. Vi har inte mycket till val än att bo kvar och våga älska.
I slutet av nyhetsinslaget känner jag vind i segel och hopp om mänskligheten. Reportern, som släppt ur sig frågan om världsekonomin mellan vettet och etikettet, får helt sonika svaret från den utvalda ekonomiexperten: börsen är det sista folk tänker på nu. Däremot är det en utmärkt
låttitel.