Den 1 december i den sista månaden på 00-talet innebar inte endast ett fullt godkänt snöfall, som effektivt täckte över alla dystra minnen av helvetes-november, utan även en påtaglig påminnelse om att om 23 dagar är onekligen julen här och tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara + räven överraskar grisen (eller hur det nu egentligen var?).

 

 

Påminnelsen kom i form av den stilenligt vadmals- och risgrynsgrötsaromatiska föreställningen Juli folkton, som premiärsattes i Kulturens hus stora sal inför en vederbörligt jultindrande publik av det tacksamt applåderande slaget.

 

Och så här kan man absolut säga om detta: HARRE JAVVLAR VAD DOM SPELADE!

 

Med den allkunnige Ale Möller (dock förutan sin lilla virkade huvudkalott) som ett slags välvillig överstepräst, lirkande hela spelmansutskottet på den spetsiga toppen av sina respektive förmågor.

 

 

Det blev nykomponerade julpolskor, förälskade Dan Andersson-tolkningar, någon låt efter storspelmannen Hjort-Anders i Bingsjö, flera raska spelmansmeldier med tillräckligt av glöd för att sätta fyr på julbocken i Gävle och sprätta i gång min benprotes av titan och en tydligt god julklappsstämning som egentligen aldrig tilläts att kulminera helt och avgörande hållet (men då är det att notera att jag tvingades kapitulera då omkring 50 minuter återstod av julgemyt-partyt; ni vet: pressläggning och jada, jada, jada).

 

 

I alla fall: Sofia Karlsson såg ut som en tvilling till bluegrassfenomenet och Robert Plants spelkompison Alison Krauss och framförde både eldfängda och fenomenalt vemodiga strofer med sin så att säga sonora stämma.

 

Olle Linder manade fram en julhetsig stämning med sin obönhörliga tamburin.

 

Lena Willemark var ett allerstädes ropande skogsrå i nattens vintermörker.

 

Lisa Rydbergs fiolspel var av den sorten som kunde få Näcken att packa ihop och åka och fira jul någon okänd stans.

 

Roger Tallroths gitarrspel fick antagligen Chet Atkins att diskret höja på ögonbrynen i sin himmel.

 

Esbjörn Hazelius bas-finlir var finstilta noteringar i marginalen.

 

 

Och över alltihopa anades Ale Möller, med en hel instrumentpark i händerna (allt eftersom) - frid på jorden och Amen.

 

Rustikare julstämning än så här lär det knappast bli ens på julafton.