Söndagskvällen var en sådan bra och mycket minnesvärd kvalitetskväll. Och detta berodde definitivt enbart på att den 46-årige amerikanske alternativcountry sångaren och helt extraordinäre gitarristen Robbie Fulks gästade Krokodil i Piteå, som ett stopp under sin pågående Sverigeturné.

 

Det här var ju faktiskt ett riktigt evenemang. Alla som säger sig sympatisera och gilla (även själva spela) countrymusik; med tydliga inslag av rock, av den mera uppriktiga och berättande sorten, borde med viss självklarhet känna till Robbie Fulks (och de borde, lika självklart ha varit på Krokodil i söndags).

 

Nu var det i alla fall cirka 60-talet personer som hade fyllt lokalen. Och som var entusiastiskt med på alla möjliga noter redan från början, när Robbie Fulks diskret vandrade ut på den diminutiva scenen, avspänt satte sig på en stol och, gradvis kompande sig själv med hela kroppen och speciellt taktfast med vänster ben och fot, greppade sin gitarr och började spela.

 

I stort sett synkront började han också att berätta. Och nu känner jag ju till honom sedan tidigare och äger ett koppel skivor med honom och visste rätt bra vad som var att vänta men - han var absolut helt, helt, HELT oantastlig. Oemotståndlig. Fullblodsprofessionell. Prickande in poäng efter poäng. Inga fel alls. I bortåt två timmar.

 

 

Robbie Fulks spelar flat top-pickin? gitarr på det där sättet som jag på allvar tror att man måste vara född och uppvuxen i USA (han är från North Dakota) för att klara av. Han behärskade dessutom ett antal andra spelstilar och demonstrerade dem med flyhänt precision. Kung av hela greppbrädan.

 

Och så berättade han ju, som sagt var. Med ironisk humor, uppenbar glädje över att vara just här ("i Piteaa, det allra nordligaste jag någonsin har varit - ännu nordligare än Fairbanks, Alaska, eller hur?") och nu, närmast rörd över publikens antal och enorma gensvar (på den pågående turnén har han mest spelat i småhålor och stundtals har det varit hugget som stucket var det har varit mera folk - på scenen eller i lokalen; men han har varit nöjd och jovialiskt accepterat läget) och på ett närmast översvallande sätt bjudande på både sig själv och ett flertal av sina anakronistiska och strävsamt humoristiska låtar också.

 

Robbie Fulks har en starkt svedd och härdad country-röst och han påminner i uttrycket om bland annat om ikonen Buck Owens. I den språkliga virtuositeten och den rasslande humorn om Roger Miller, som på 60-talet skrev och sjöng King of the Road, med flera klassiker.

 

Fulks plockade fram favoriter som Goodbye, Cruel Girl (och herrejävlar vad han gick upp i falsett och drog ut på Goooooooodbye !), Georgia Hard, rock?n rollade extremfett i den knogjärnshårda Let?s Kill Saturday Night, berättade hur mycket han gillade gitarristen och skådespelaren Jerry Reed samt spelade också exakt som honom, föll in i balladstatus i You Wouldn't Do That To Me och i Jimmy Murphys We Live A Long Time To Get Old samt, kanske allra mest minnesvärt, i önskelåten Coldwater, Tennessee.

 

Älskvärt ironiska novelletter som North Carolina Is A Cigarette State, Tears Only Run One Way (and That's Down, Down, Down), Welcome To Rock Bottom, Pop. 1 samt I Like Being Left Alone hade lika gärna kunnat vara författade av text-esset Tom T. Hall. Så förvisso var detta en extremt trivsam kväll och de som inte var där har enbart sig själva att skylla och efter spelningen berättade den vänlige Mr. Fulks bland annat att hans favorit-bourbon var Maker's Mark och att hans nästa platta blir fylld med covers på låtar av Michael Jackson ("min Billie Jean kommer att låta som något som Cormac McCarthy kunde ha skrivit").

 

Som redan har antytts:

 

Such A Night.