Det här med gratisfestivaler verkar vara en succé. Oavsett vem som står på scenen och under vilken vecka som än Luleå Hamnfestival anordnas sluter folket upp i stan. Om du ska gå upp på Storgatans uteserveringar har du svårt att hitta bord, vill du ta dig in i ett öltält får du stå i kö och vid Norra hamn måste du ha flytväst på grund av risken för att trängas ner i vattnet.

Matstånden lockar folk, skriken från tivolit ljuder konstant och vattennivån höjs några centimeter av tömda urinblåsor. Besökarna skiter i vilka artister som bokas, Hamnfestivalen ska besökas – eftersom besökarna verkar skita i artisterna ändå.

Helgens stora sorgebarn är, sorgligt nog, den stora scenen nedanför brandstationen.

Artikelbild

| Markus Krunegård drog en ganska stor publik, men någon trängsel var det inte.

Under tre dagar uppträdde 13 akter och 2 av dem fyllde asfaltsytan framför scenen. Aldrig förr har så många gjort så mycket för så få personer.

LÄS MER: "Alla älskar sommaren – och Martin Stenmarck"

Det kan ju verka dumt att klaga på utbudet eller festivalen när så många uppskattar konceptet, men som konsertbesökare finns det mycket jag vill ändra på. Jag är inte ensam om att skruva besvärat på mig (ibland är det faktiskt några hundra andra där) när jag tagit de försiktiga stegen mot scenkanten utan att behöva tränga mig förbi någon och plötsligt står öga mot öga med artisten.

Jag skulle tro att serveringspersonalen som balanserar brickor på stans krogar sneglar avundsjukt mot de stora ytorna framför scenen.

Artikelbild

| Publiken på Smash into pieces

Det är fler än jag som tycker att det är pinsamt att stå i en gles publik, som att det är vi som måste försvara alla som inte är där. Och på något sätt blir avståndet till upplevelsen mycket större ju mindre publiken är. Jag vill väl för fan inte stå här och besväras över hur lite folk det är och känna medlidande för artisterna som inte får någon bekräftelse. Jag vill ju njuta av musik.

Det är stor skillnad på att uppleva en konsert tillsammans med några hundra personer utspridda över en jätteyta jämfört med att stå axel vid axel och trängas framför en mindre scen.

Artikelbild

| Krönikören Magnus Tosser tycker att det är pinsamt lite folk i Norra hamn och vill se en ny scen i framtiden.

LÄS MER: "Luleåborna var skitvilda"

Bara Molly Sandén och Martin Stenmarck lyckades fylla igen luckorna på asfalten, som ibland känns oändligt stora, och deras gemensamma nämnare är bredden.

Bredden som fyller ut området mellan brandstationen, vattnet och det förbannat störande tivolit.

Det verkar vara omöjligt att dra en riktigt stor publik efter klockan 21 då barnen och gamlingarna gått och lagt sig, vilket betyder att 11 av 13 spelningar hade mått väldigt mycket bättre av en tätare atmosfär.

Det är bara att leka med tanken; låt Rebecca och Fiona köra samma spelning inför samma publik som under fredagen – men i Bluestältet i stället för på Norra hamn-scenen. Då hade vi snackat ös. Nu snackade folk i stället om att de frös.

Årets bokningar var inte särskilt imponerande men de flesta hade förtjänat bättre bemötande. Drömmen är ju så klart att kunna boka akter som lockar en större publik än i år (Janice, Smash into pieces och Sonic Syndicate visste vi skulle misslyckas med publiktillförseln) men om pengarna inte räcker till eller om konceptet går emot festivalens uppdragsbeskrivning hade jag i stället önskat en ny scen i framtiden. En mindre, intimare och hetare.

Luleå Hamnfestival är lyckad och sedan stans krogar dessutom hoppat på tåget – herregud till och med Terassen var ju öppen – känns helgen mer levande än på länge. Det verkar som att Luleåborna gillar sin festival, vilket är bra förutsättningar – och då vore det väl roligt om musikupplevelserna kunde bli därefter.