Afterski-känslan är påtaglig när förbandet Sunday Collective betar av ett par covers. Inget fel i det. De gör det bra och med oväntad spelglädje. Noterar dock att flera bandmedlemmar står och stampar i sneakers. Helt fel. Här ska det vara boots. Eller iallafall skidpjäxor.

Jag hade faktiskt ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Banditos. Kommer de stå på scen och göra donuts med sina Harley Davidssons. Brandfara? Men det här Banditos är inget rövargäng på hoj utan ett riktigt rutinerat band från Birmingham, Alabama. Bandet bildades 2010 och detta är deras andra turné i Skandinavien.

De bjuder på ett rikt smörgåsbord av influenser. Som de själva säger ”we aren’t purists”. Det är rock ’n’ roll, country, soul, honky tonk och psykadeliskt. I en anteckning har jag skrivit ”har dom ett ord för americana i Amerika?”

Artikelbild

| Banditos med support på Lillan.

Det finns två kategorier människor i mitt tycke, magnetiska och övriga. Sångerskan Mary Beth Richardson tillhör den första kategorin. Hon har scennärvaro, varm vibrerande sångröst och fantastisk tamburinteknik. Till denna kategori klassar jag även Jefferey Salter på leadgitarr. Han spelar med sådan inlevelse som man nuförtiden bara hittar hos blyga tonåringar som släpper loss när ingen ser. Samspelet mellan honom och hans självbyggda gitarr är närmast bibliskt.

Tråkigare skribenter hade kanske noterat något i stil med att det är trist med stolar och passiv publik. Det var stompiga låtar som man gärna dansat till. Dessa skribenter är töntar som aldrig dansat i sitt liv. Under vissa låtar fick jag lust att råna en bank till häst men inte heller detta är möjligt i lokalen som den ser ut idag. Lillan må ha sina brister men hon har ett stort hjärta.

Kvällen avslutas med ett lysande extranummer. En cover på Jay Hawkins klassiker ”I put a spell on you”. Rösten höll hela vägen. Mary Beth Richardson sjöng som en besatt. Som Joplin. Man är ju inte van vid det. Alltså, jag blev faktiskt rädd.