Det finns saker man saknar utan att någonsin ens varit i närheten av dem. Grejer man hade velat uppleva på plats. England, 1976 till 1981: punken och postpunken. Att se de där banden då. Hängt med Buzzcocks och Raincoats.

Tänk tanken. Du får välja en tid och en plats att varit ung och verksam i. Ryska revolutionen, fått se Majakovskij läsa sina dikter live. Vilda västern. Washington eller Los Angeles kring 1981-82, när den amerikanska hardcorerörelsen var i sin linda. New York 1975 till 1977.

Eller tidigare, på The Factory med Andy Warhol och Velvet Underground.

Allra helst dock Västtyskland, från ungefär 1965 till ungefär 1975.

Det är inte allmänt känt detta, hur spännande det var. Inte nog allmänt, det vill säga utanför Tyskland, i alla fall. Det beror förstås på att Tyskland är just Tyskland. Ett land stort nog att inte bry sig om omvärlden på samma sätt som, säg, Sverige. Med ett språk som vid den här tiden inte längre var samma världsspråk som det varit ungefär 100 år tidigare. Eller, om vi ska vara uppriktiga, efter andra världskrigets slut. Det var inte många som ville ta i Tyskland med tång då.

Tyskarna, västtyskarna närmare bestämt, själva hade nog med trauman. En ganska så färsk Berlinmur, en föräldrageneration som inte ville eller ens kunde göra upp med nazismen som deras ungar ville och krävde. Detta, i fas med en allmän oro bland ungdomar och studenter, utgjorde grogrunden för det som förenklat brukar kallas Baader-Meinhof. Det var stadsgerilla, eller inhemsk terrorism, beroende på vems perspektiv man anlade.

Samtidigt i detta turbulenta Västtyskland skedde en musikalisk revolution i det förhållandevis tysta. Band som Kraftwerk, Neu! och Can försökte skapa rockmusik i en europeisk tradition. Det vill säga i motsats till de helt förhärskande amerikanska influenserna som alltsedan jazzen och Elvis styrt hela världens föreställning om vad rock kunde och skulle innehålla och stå för.

Självklart är musikhistorien som all annan historia i viss mån cyklisk. Utan bluesen hade det knappast funnits något Velvet Underground. Och utan Velvet Underground inget Can. Utan Can inget Kraftwerk och utan Kraftwerk ingen hiphop. Och så vidare.

Men ny musik gjorde man. Krautrock kallades det för, en lite nedsättande term uppfunnen av den engelska musikpressen som anspelade på vad man kallade tyskar för i England. Dessutom inte särskilt effektivt som genrebeteckning med tanke på att banden ytterst sällan ens påminde om varandra, mer än i att de alltså hämtade sina influenser från den europeiska konstmusiken snarare än i den afroamerikanska bluesen.

Vad den här tiden och den här obskyra musiken betytt för samtiden är nästan omöjligt att mäta. Men tänk all elektronisk musik, all postpunk och postrock. Tänk på hur populärt det är med den här looken med boots, lätt utsvängda jeans och flottigt hår. Själva grejen med att intellektualisera populärkultur, försöka få in den i vardagliga politiska och kulturella sammanhang. Det är västtyskt, alltsammans.

Så gott som hela den här tiden finns dokumenterad, om än fiktivt, i Edgar Reitzs Heimat 2. Heimat 2 är en tysk tv-serie i 13 delar, som dessutom är känd för att vara den längsta film som någonsin visats på bio. 25 timmar och 32 minuter lång. Man kan med fog argumentera för att det även är den bästa. I korthet går det ut på att den unge Hermann Simon kommer till München 1960 för att studera till kompositör. Genom honom och hans umgängeskrets kommenteras och återspeglas hela det tyska 1960-talet jag beskrivit ovan, för att avslutas 1970, tio år senare.

Finge jag leva i en annan tid skulle jag alltså välja denna, då allt, som Blå Tåget sjöng en gång, var liksom i rörelse.