Markus Larssons första publicerade text var en krönika. 26 år senare har den då 15-årige killen, med byline i Kirunatidningen, blivit en av landets främsta musikkritiker och krönikörer. Via journalistlinjen i Kalix blev jakten på praktikplats starten på karriären.

– Jag tror jag skickade in 20 ansökningar runt hela landet, bland annat till Norrländskan och Kuriren, men det var bara en som svarade och det var Aftonbladet. De andra var inte intresserade, säger han och skrattar.

Genom 20 år som skribent åt Aftonbladet har han rest runt hela världen och fått uppleva allt från världspremiärer till deltävlingar i Melodifestivalen, främst i rollen som "någon sorts åsiktsmaskin".

– Det är ett väldigt roligt jobb och väldigt konstigt jobb. Det är lite overkligt att åka omkring och kolla på konserter, sedan ska folk betala för att läsa vad jag tycker (skratt). Det trädet kan de hugga väldigt fort om det kniper, säger han.

Som ansiktet utåt för Sveriges största kvällstidning har han lärt sig att bli igenkänd och omtalad. Hans ord väcker reaktioner.

– Det är ett privilegium att få uttrycka sig på en så stor plattform, men ibland hade jag önskat att mejl och social medier kunde styras till någon annan så att man slapp ta tag i folkstormarna, säger Larsson

Svarar du på allt?

– Inte så mycket som jag borde kanske, det beror på dagsform. Jag försöker, men ibland är det så mycket att det inte går att ta tag i. Då får man sitta i flera dygn.

I ett nyligt mejl till mig ifrågasattes recensenter, som kallades "ett meningslöst yrke", och i ett annat hyllades jag med orden "Markus Larsson-klass".

– Oj då. Var det en hyllning verkligen (skratt)?

– Det är bra att det finns kritiker som kan vara oberoende. Nöjesjournalistik är i ärlighetens namn, oavsett hur välskriven en text är, mest reklam för vad artisten vill marknadsföra – nämligen sig själva. Därför har bångstyriga kritiker en funktion om de kan komma fram med obekväma åsikter eller sanningar.

Vad gillar du mest, att såga eller att hylla?

– Hyllningar är ju roligare att skriva, det måste jag erkänna. Det är förbluffande lätt att raljera över något trams man tvingats se. Men gör man det för ofta blir man trött på sig själv, det är deprimerande. När man verkligen sett något fantastiskt som man vill hylla är det mycket roligare.

– Den enda gången sågningar är roliga är när man är verkligen är upprörd över något och när sågningen sparkar uppåt. I exempelvis Melodifestivalen sparkar man oftast nedåt när vi kommer från Aftonbladets mediedrake och spyr eld över dem, sedan finns de inte längre efter att programmet tagit slut. Det känns inte alls lika bra i magen som att såga TV4 eller någon stor artist.

Yrket har också fört honom till situationer som andra bara kunnat drömma om. Han har intervjuat Ozzy Osbourne "skakades bakom en fikusblomma" och fått Alicia Keys telefonlur slängd i örat. Men troligtvis är han mest känd för att ha blivit attackerad av en legendar.

– Keith Richards är väl det mest spektakulära bråket jag varit med om, eftersom det var så sinnesjukt att han ens brydde sig, säger Larsson.

Larsson hade gett Rolling Stones en tvåa i betyg och när han intervjuade Richards tre år senare mindes gitarristen recensionen och hotade journalisten med stryk innan han gav honom en smäll.

– Det har varit både det ena och det andra, Hoffmaestro tycker nog inte så bra om mig. En av killarna i bandet tryckte upp mig mot en vägg inför sitt crew på Hultsfred efter att jag hade sågat deras skiva, berättar Markus Larsson.

HÄR kan du höra attacken

Men på senare år har konflikterna minskat drastiskt.

– Nöjesjournalister är ett av de mest föraktade yrkena i västvärlden, det minsta man kan göra för att ha något att prata om med människor är att håna journalister. Det är jag fruktansvärt trött på.

Men det är inte bara dålig stämning vid artistmöten. Världsstjärnan Lana Del Rey körde ut sina PR-människor och bad köande journalister att vänta medan hon gav Larsson mer tid.

– Hon frågade efteråt om jag inte skulle stanna och dricka vin och lyssna på jazz. Jag försökte förklara för henne att jag hade en deadline och inte så mycket tid. Det ångrar jag än i dag, säger Larsson.

Hur då?

– Hade jag jobbat för någon musiktidning hade det kunnat bli en helt annan artikel än vad det blev. Dricka sprit och lyssna på musik, då blir samtalet något helt annat än vad jag fick fram på 22 minuter.