"Antingen hatar eller älskar du det". Jag har hört meningen sägas om Mattias Alkbergs musik förrut, men kommer aldrig hålla med om det.

För varje skiva blir det mindre sant.

Alla borde någon gång åtminstone älska punkpopvismetalrockaren, ingen skiva är den andra lik och snart har han skapat minst en superdänga för alla smaker.

Artikelbild

| Mattias Alkberg

"Åtminstone artificiell intelligens" är enligt mitt tycke hans bästa album hittills, enligt andra kan det vara motsatsen. Det är hans mest moderna verk och samtidigt en resa bakåt i tiden, jag hör 00-talspop, rockabillybas, jazz och bob hund-driv i samma paket.

"Kvicksilver" doftar Jakob Hellman, "Livet är för kort eller för långt" kan innehålla spår av Ulf Lundell-ballad, "Långsam och fet" har The Gaslight Anthem-vers, "Slavarna lyder inte" får mig att tänka på Monica Zetterlund. Alkberg själv pratar om Fleetwood Mac.

Men trots att Svartöstadspoeten ständigt förnyar sig låter det alltid väldigt Mattias Alkberg, oavsett hur du beskriver musiken ligger ett Matti-filter över alltihop. Hans ord och röst är oefterhärmerlig.

Ta exempelvis "Relativt Norrbotten", en akustisk visa som låter som något Håkan Hellström hade kunnat göra – men samtidigt aldrig hade kunnat göra. Det är så (relativt) mycket Norrbotten, så mycket Alkberg. "Se skärgården, det är en av Sveriges allra största. Jag har i och för sig knappt varit där men har hört allt".

Artikelbild

Omslaget till "Åtminstone artificiell intelligens".

Mattias Alkberg är helt enkelt unik. Varje Alkberg-skiva är unik, till folkets glädje – eller förtret.

Personen bakom musiken har knappast gjort sig känd som någon kappvändare och att inbilla sig att han skulle skapa något för att tillfredställa publiken är uteslutet. Samtidigt är det precis vad han gör.

Artikelbild

| Mattias Alkberg

Jag har definitivt inte gillat allt han gjort i karriären och har rynkat på ögonbrynen fler gånger än vad du hört kattslaggis i Svartöstan. Men nu har vi den senaste versionen av Mattias Alkberg här, den kommersiella och poppiga, och det känns som ett album skapat för min smak.

Ingen platta är den andra lik, men det som framförallt skiljer "Åtminstone artificiell intelligens" från tidigare verk är att ingen kan värja sig från detta.