Festivalbussar har jag varit med om tidigare och jag minns rocktågen som rullade in på svenska perronger på 90-talet, men det här med festivalflyg över Atlanten är något nytt. Måndagen spenderade jag tillsammans med musiker, skivbolagshöjdare, managers och annat löst branschfolk på en elvatimmars flygning, extrainsatt från Arlanda till Austin.

Det säger en del om betydelsen av South by southwest (SXSW), det faktum att det svenska planet bara är ett i mängden berättar hur stor festivalen blivit.

När jag nämner Austin är det många som tänker på en bespottad kommunslogan och ett ifrågasatt PR-spektakel. Men för musiker betyder staden något helt annat än nätverksluncher i kostym och fnissiga företagsresor – det kan vara en livsavgörande vecka och ett sätt att vidröra drömmen om ett liv som stjärna.

Artikelbild

| Drygt 100 scener och mer än 2?000 akter utgör festivalen South by southwest.

När jag tänker på Austin minns jag tillbaka på mitt första möte med staden, då en helt vanlig fredag i maj, när gatorna var avspärrade av polis, livemusik dunkade ut från vartenda hål i väggen och ett myller av folk festade på 6th street. Storögda gick jag och min sambo fram till patrullerande konstaplar för att ta reda på vad som stod på, är det alltid så här i Austin?

”Well, yeah, it´s Friday” och en nonchalant fnysning fick vi som svar.

Well, nu är det South by southwest. Jag kan inte ens föreställa mig hur galet det kommer vara.

Under en vecka ska jag följa med norrbottningarna Dennis Kalla, The Magnettes och BD Pop för att få en inblick i vad det är som gör att musiker från hela världen åker hit varje år. Med blickarna från hela världens musikbransch på Austin är det ett givet skyltfönster – men ingen ska tro att det automatiskt betyder att du blir sedd.

Artikelbild

| Närmare 300?000 besökare befinner sig i Austin för musikfestivalen.

Även om The Magnettes kan vara fantastiska hade de aldrig lyckats få ett skivkontrakt under SXSW om de inte haft en jävla röta också. Skulle ytterligare en Pajalaprodukt (Dennis Kalla) lyckas med samma bedrift i år slänger jag mig på telefonen och föreslår att Norrbottens Media delar ut ett bragdpris till BD Pop i år.

Förra året uppträdde 2 085 akter på 104 scener, går det ens att utmärka sig i en sådan ogreppbar massa?

Artikelbild

Jag måste lägga mig ner och vila av bara tanken på att hinna med allt jag vill göra under veckan. Kan jag se så mycket som möjligt av norrbottningarna och samtidigt pricka av Keith Urban, RZA, Willie Nelson, Courtney Marie Andrews, Wyclef Jean och Sarah Klang – bland annat?

Och om ryktena stämmer, att Lorde eller Lana Del Rey kan dyka upp, vad gör jag då? Hinner jag ens hålla koll på det?

Då har jag ändå ett ganska begränsat bevakningsområde. Hur ska det då vara för skivbolagshajarna som ska nosa sig fram bland två tusen akter och deras medföljande sex tusen lobbyister?

För The Magnettes blir det en vecka av möjligheter, de har ett skivbolag i ryggen och ett team som skaffat sig en fin fönsterplats. Deras spelning vid midnatt under lördagen är i sig värt hela resan – där får de inte bara plats i skyltfönstret, de får en hel yta att uppträda på. Inget att förlora, mycket att vinna.

Dennis Kalla har en tuffare uppgift framför sig. Ensam med en gitarr ska han slå sig fram till publiken och försöka få sin nedtonade scenpersonlighet att nå ut i ett konstant myller. Nu är det upp till BD Pop att visa vad de går för och för svenska Musichelp att bevisa att de är till någon hjälp. Om Kalla bara får blickarna på sig är jag övertygad om att de inte släpper honom i första taget.

Precis som jag. Häng med när jag tar rygg på musikerna i veckan.