– Äh, jag tar cykeln, säger jag trots kalldimman som drev in från Bottenviken i morse och målade himlen grå. Trampar i full fart fyra hus bort.

Grannfrun hade inte varit synlig sen snön försvann, men denna junidag kommer hon gående på sin gröna gräsmatta och är sig lik, jag bromsar in, hoppar av.

På var sin sida staketet står vi sen och hamnar i vad som varit och i det som är. Barnen! Barnbarnen!

Solen glider fram med ett leende, tvingar av mig jackan och jag cyklar vidare på mammas gamla Crescent.

En gång cyklade jag till Umeå, sa hon under min uppväxt. Var det sant? Trettio mil på slingriga grusvägar, varför? Med vem? Ingen finns kvar att fråga. Semester från Kooperativa? Frihet? Innan min dansante pappa kom, bjöd upp och blev nobbad.

Intressant, tyckte han och blev kär. Att hon bara följt med för att vakta väskor och aldrig skulle dansa kom som en överraskning. Han tog sig en vals med mig till jularna ibland.

Över Bergnäsbron försöker en flerväxlad förgäves hinna ikapp min storhjulade tvåväxlade. En annan glider lätt förbi, tyst, med hjälp av el. En trappa upp i biblioteket sitter nya svenskar i rader vid datorerna. Letar väl efter de sina.

Hur klarar sig mamma och systrarna utan dig? undrade jag en dag. Vi hade en lägenhet, den sålde vi, sa S, en av våra syriska vänner, vi hade en bil, den sålde vi också. Men ingen el, ingen kontakt. Utom när en signal tar sig dit från Turkiet, rösterna får jag i efterhand. Liksom de får min.

På väg mot Willys får jag syn på väninnan, genar och drar upp cykeln på trottoaren där vi ställer oss och jämför några datum.

Vid affären sitter min favoritrumän. Väntar på personnumret! Jobba! Betala skatt!

Vid laxen blir jag stående med en kille från högskoletiden som man alltid blir glad av att se. Jag funderar på att sälja min bostadsrätt, berättar han, skaffa en liten hyres och rusta upp släktgården.

Vi står där vi står och umgås tills en liten kille kommer fram och undrar: Var hittar man tomtegröt? Vi letar, han och jag. Mamman hittar. Pojken lycklig, hämtar famnen full. När som helst blir det juli.

Med cykelkorgen tungt lastad på styret, blir jag konstigt nog omkörd av en karl på en Rex strax innan Bergnäsbron.

Vad länge du blev, säger mannen. Står på samma fläck som när jag åkte och med alla bildörrar öppna. Gnuggar rost.