Från Vittsjö till världen är en tänkebok om världens tillstånd från en ung och resande svensk politiker. Den är så nära idealet av den unge kosmopoliten som tänkas kan, öppna sinnen, eftertänksam, brinnande. Och jag brukar ingen ironi. Fridolin är i sanning en märklig 23-åring, ett levande hopp i en galen tid och ett sömnigt fädernesland.
Man kan jämföra med andra som skrivit bok i dessa valtider, Maud Olofsson och Lars Leijonborg, men det bör man inte göra. Fridolins bok är faktiskt skriven av en levande och reflekterande människa. En sådan som ser världens grymhet för vad den är, inte som en del av ett bekräftat partiprogram. Ändå är han just partipolitiker, denne miljöpartist som nu lämnar en riksdag som därigenom seniliseras åtskilligt.
Fridolins bok får mig att känna mig trettio år yngre. Den är ett politiskt skriftställeri som konsekvent kallar sakerna vid deras rätta namn. Som ser världens orättvisor som vår fördel, deras nackdel. Här finns glöden och den heliga, moraliska vreden som bar fram sextioåttornas rörelse, men utan dogmerna.
"Om global apartheid och alla oss som vill någon annanstans". Så lyder bokens lite pratiga underrubrik, mångordigheten är ett drag Fridolin kan se över. Men han vill någon annanstans, och så blir han en berest yngling; Irak, USA, Moskva, Sarajevo, Kiev, Kairo. Som ett jehu, ständigt brinnande i anden: vad är det för lögner om befrielse och demokrati i Irak? Vad är det för slags tvångsdemokrati Putin driver fram, varför ljuger den amerikanske diplomaten om Guantanamo?
Överallt, som en svetslåga, med en bredd och en insikt som imponerar, faktiskt är ju karln väldigt ung. Men det är samma barnsliga egenskap som får honom att säga att en orättvisa är en orättvisa, inte ett nyliberalt framsteg. Bland mexikanska illegala emigranter eller andra jordens fattiga som reser av helt andra skäl.
Hans formuleringar är yviga, storslagna, men andra gånger precisa. "Jag sitter i en kuvös av andras arbete" säger han i ett stycke som handlar om det samhälleliga beroendet av alla andra. Sedan går han över till att gissla dagens socialdemokrati. Det är han bra på, ännu bättre är han mot slagpåsar som Jan Björklund eller Maud Olofsson, många enkla träffar.
Fridolin skriver i en klassisk tradition av helig vrede mot makten. Som bäst formulerar han med klang av upplysningstiden. Apropå konceptet av försämrad socialersättning som ett medel att skapa nya jobb: "Dessa incitament är otrygghet, dåliga löner och försämrade fackliga rättigheter. Det hela är ett pyramidspel omklätt till politik".
Meningen är en omfördelning uppåt, otrygghet bland de svagaste och rikedom åt de starkaste.
Vad Fridolin har med miljöpartiet att göra förstår jag inte alla gånger. Hans kritik av globalisering, nyliberalism och amerikansk brutalitet i världspolitiken låter som klassisk, klok vänster. Nu lämnar han riksdagen, jag hoppas han ägnar sig åt skrivande i stället. Representerar han framtiden är den nämligen ljus.