De flesta vardagskrönikor i våra blad utgörs av jidder och trams, som en av mina gamla folkbildarvänner brukar säga. Vill jag ha en finfin litterär uplevelse i krönikeform är det säkrare att rycka ut en Jolobok ur hyllan, det blir en garanterat fin litterär stund i det korta formatet.
Nå så för fanden
Det finns alltid undantag.
På riksplanet tycker jag Aftonbladets Yrsa Stenius och DN:s Bengt Ohlsson alltid är intressanta. I Haparandabladet har det ofta varit en smärtsam njutning att följa signaturen Saföri, lika med Bengt Pohjanen, och hans vilda skrönor i krönikeform.
Här i vår vindpinade lilla ankdamm Luleå, läser jag med nöje Pelle Lindblom i NSD. Oavsett litterärt värde, att läsa Pelle Lindbloms krönikor betyder ofta att bli överraskad. Inte alla gånger och inte villkorslöst, men tillräckligt ofta för att det ska vara intressant.
Pelle Lindbloms nya bok, Mitt öga - Återkomsten, är en krönikebok som i alla fall fångar mig.
Ni vet hur det ser ut numera när man öppnar valfri blaska; ständigt dessa krönikörer, överallt och hela tiden. Man kan säga mycket om detta faktum men uppenbarligen finns det ett intresse för det personliga skrivandet.
Se bara på djungeln av bloggare på webben. Det är en oöverskådlig massa av personliga skriverier och faktiskt är det en del som lyckas ta en särskild plats i läsarnas sinnen. Så behovet av att lyssna till en personlig röst finns där.
Många må vara urusla, men somliga skriver så pass bra att man som läsare vill följa med på resan.
Pelle Lindblom hör till de röster det är kul att följa. En av hans fördelar är att han inte väjer för det mest personliga, men också att han ur vardagens tristesser kan dra ut något väsentligt, något som man inte själv hade reflekterat över.
Den nya bokens innehåll och titel är packad av populärkulturella referenser. Dessutom humoristiska och samtidigt allvarliga krönikor om svensk sjukvård, EU-politik och mediekritik. Ett citat fastnar, i en krönika om mediernas vrångbilder:
" Dessa skärvor av verkligheten är inte verkligheten."
Det är en korthuggen mening som säger mycket om tillståndet i svensk journalistik.
Pelle Lindblom kan vara fyndigt smårolig och driva på sina korta berättelser på ett traditionellt kåserande sätt. Viktigare är att boken också rymmer några innerligt personliga texter som blottlägger starka känslor och bilder.
Det är en konst att vara rädd om. Att vara allmänt rolig är en sak, att verkligen beröra en helt annan.
Pelle Lindblom kan med några korta meningar fylla mitt sinne med stor smärta, den där smärtan som alla av oss som förlorat någon anhörig kan känna igen. Eller kärlekens märkliga krafter som spelar spel med oss, allt det kan och vågar han skriva personligt om.
Respekt, som de säger ute på gatan. Respekt för hantverket och förmågan och viljan att dela med sig av tankar och erfarenheter.