Om den nu är en roman, berättarjaget rör sig ju bland alldeles verkliga skribenter i Stockholms medievärld och har själv skrivit en uppmärksammad och Augustnominerad bok som heter Pompeji. Kanske blir hennes bok också höstens mest omdiskuterade, i enlighet med den mediepraxis som etablerades med Carina Rydbergs Den högsta kasten, där samma autenticitet i personangreppen ansågs väsentlig för det offentliga samtalet. Alltså namnlistor över vem som ligger med vem, vem som tafsar, super, skryter, får stipendier och priser, och värst av allt: Inte får dem. Krogskvallrets adlande till allmängiltig väsentlighet.
Maja Lundgrens säregenhet består i att hon kombinerar dessa äkta, litterära skvalleruppslag (Vallgren, Paulrud, Lappalainen med fler) med äkta camorrainteriörer från ett äkta Neapel, spanska kvarteren närmare bestämt. Det som håller ihop skildringen, som oftast inte håller ihop alls, är att Lundgren i bägge miljöerna anser sig förföljd. Av sexistiska, namngivna manliga kvinnohatarskribetenter i den första, av små och halvsmå mafiosos i den andra. De senare är i varierande grad sexistiska, fast italienskt gulliga och tycker att hon tittar för djupt i Neapels undre värld.
Ja, alla blickar på ett speciellt sätt, både på Aftonbladets kulturredaktion och i spanska kvarteren. Det skrivs minsann artiklar som har rubriker med dolda meddelanden, riktade mot Lundgren. Och om nu ingen annan upptäcker dessa koder så gör hon det själv. Eller möjligen är det hennes berättarjag som ser, för här kanske gäller att hålla sig till en icke-biografisk läsart? Alltså är den litterära figuren och författarinnan Lundgren troligtvis förföljd och den biologiska författarinnan Lundgren har skrivit en mycket pratig och okoncentrerad bok om detta skeende, halvt dagbok, halvt fiktion.
Klassisk helvetesvandring säger förlaget, nåja, mer tröttsam kanske. I längden lika roande som att lyssna till det pratsamma geniet på krogen eller förlagsfesten. Synd på en skribent som kan fånga Neapels folkliv i koncentrerade stycken och kan skruva en mening bättre än de flesta i samtiden.
Det gör hon även i Myggor och tigrar, det är bara att det mesta nu skruvas i nät eller till golvet, hopplöst missriktade i en match som mer än något annat tycka handla om bristande sjukdomsinsikt.