Tre systrar, som verkligen befinner sig ganska ordentligt långt borta från Tjechovs berömda systratrio, möts i den sommarstuga i Tornedalen som de gemensamt har ärvt.
Direkt infaller skarpt läge dem emellan, bland upprepade mattrasor, allt häftigare klunkar ur vinflaskor och fragmentariska uppgifter om en planerad intervju med Lars Törnman. Som dock aldrig blir av.
Gamla oförrätter plockas fram och hängs återigen nogsamt ut för vädring. Den länge sedan döda faderns många fel och mycket få förtjänster ges återigen ordentligt med svängrum.
Visst var det bra när gamla mamma ännu fanns kvar. Men hur var det egentligen mellan föräldrarna och är det kanske inte så att mönstren upprepar sig också?
Inte har väl den ganska beställsamma storasystern Agneta (Irene Muskos) gjort illa sig vid ett fall i källartrappan, som hon själv hävdar?
Och varför pratar lillasystern Tina (Sari Oja) hela tiden om sina ?regnblommor?, när det är ringblommor som hon menar?
Mellansystern Marie (Regina Veräjä) har under många år undvikit att komma hem på besök. Hon jobbar som journalist i Stockholm men är knappast vad man kalla för lycklig. Långt ifrån.
De tre syrrorna är alla, i större eller något mindre grad, traumatiserade av en kärv tornedalsk barndom som man nästan frestas att referera till som arketypisk.
Sprit, svårmod och slag har präglat deras uppväxt. Hur undkommer man de följdverkningar som ges av detta, i vuxen ålder?
Mona Mörtlund ger inte några egentliga svar. Hon iakttar, berättar och låter den cirka 45 minuter långa pjästexten ta de vägar som den finner det för nödvändigt att ta.
Det har blivit en Hem till byn-text med bråddjupa bottnar och växlande dimensioner. Regina Veräjä är särskilt gripbar som den närmast krackelerade Marie; Sari Oja är oftast ordlöst verkningsfull som den bräddfullt plågade Tina och Irene Muskos sänder ut tysta och hemlighetsfulla meddelanden som Agneta ? hon som alltid skulle räcka till för alla. Hela tiden.
Regnblommorna är vackra i år är Mona Mörtlunds debut som författare av teatermanus. Det går an att hävda att hon äger en ton i sitt berättande för detta medium, som absolut väcker mersmak.
Vid fredagens genrep, i Neistenkangas gamla skola, gavs föreställningen på svenska. Vid senare speltillfällen kommer dock även meänkieli att begagnas.
Pjäsen kommer att turnera till slutet av mars, i företrädesvis mindre byar i Tornedalen. Men, berättade regissören Mervi Jaako, det är också möjligt att den kan komma på gästspel till Luleå så småningom.
Allt nog:
En finstämt justerad text, som understundom erupterar i formliga verbalstormar. Skickligt ihopplockad av såväl regissör som mycket lyhörda skådespelerskor.
Händelsefattigare 45 minuter har man ju varit med om.