1991 sjöng Eva Dahlgren ut sin fråga: "Vem tänder stjärnorna?" Svenska
folket fascinerades, och Dahlgren blev en symbol för det nyandligt orienterade 90-talet. Men det var då det. I
våras offentliggjorde sångerskan att hon nu funnit ett svar på sin fråga. Hennes svar löd: "Ingen", och Dahlgren är numera aktiv inom ateistiska organisationen Humanisterna.

 

Varje människa har en okränkbar rätt att välja sin egen tro, så även Eva Dahlgren. Men motiveringen till
hennes val väcker ändå en del frågor. I tidningen Humanisten förklarar hon: "Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud (...) Så egentligen
lämnade jag frågan med: Jag skiter i om Gud finns eller inte. Men för mig så är han inte här."

 

Eva Dahlgren har haft hela 17 år på sig att fundera över vem som tänder
stjärnorna. Och till slut avfärdar hon frågan med förklaringen att hon helt enkelt inte vill att Gud ska finnas, så därför struntar hon i saken. Onekligen en anmärkningsvärd motivering för en fråga med sådan dignitet.

 

Ingemar Hedenius förespråkade grundprincipen "att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant." Denna princip har knappast varit vägledande för Eva Dahlgrens val att bli ateist.

 

För kan vi tänka oss någon annan fråga där vi tar ställning utifrån vad vi vill ska vara sant? Är balkarna i min bil sönderrostade eller inte? Har jag tjänat svarta pengar eller inte?

 

I dessa fall finns det instanser som
Bilprovningen och Skatteverket, som inte intresserar sig av vad vi önskar. De vill veta vad som faktiskt är sant. Om den principen gäller i vardagslivet, borde den ju rimligen också gälla den största frågan av alla.

 

Men kanske kan vi se saken helt tvärtom? Kanske bör vi istället lyfta fram Eva Dahlgren som ett föredöme? Det skulle ju kunna vara så att hon helt enkelt bara är mer uppriktig än de
flesta andra ateister. För tänk om
sekulärhumanismen främst är byggd på smak, inte på argument?

 

I dag, den 10 november 2008 är det på dagen 525 år sedan Martin Luther föddes. Under hans tid började den
första klyftan skönjas mellan den
kristna världsbilden och den framväxande renässanshumanism som så småningom skulle omformas till den moderna ateismen.

 

Luthers sätt att föra debatt var ofta allt annat än mjuk, och vi önskar hålla en mer ödmjuk samtalston. Men vi har likväl all anledning att fortfarande hålla fast vid Luthers grundbudskap att människan själv inte förmår lösa sina yttersta problem. Vårt hopp och svaren på våra frågor finns hos vår Skapare.

 

Vi menar att vetenskapens samlade landvinningar och människans
samlade förståelse av livet ger goda skäl för att det rimligaste svaret på
frågan "Vem tänder stjärnorna?" lyder: "Gud". Och om Gud existerar får även de övriga stora frågorna om
människans natur, ondskans problem, döden, lyckan och livets mening sina naturliga och rimliga svar.

 

I samtliga dessa frågor menar vi att ateismen inte lever upp till Hedenius krav på att ge förnuftiga skäl.

 

Om Humanisterna och Eva Dahlgren önskar att nutidsmänniskan ska ta ateismen på allvar bör de därför
presentera hållbara argument till
varför deras världsbild skulle ge mer tillförlitliga svar på människans stora
frågor än den kristna världsbilden gör.

 

Handsken är kastad.

 

Vill Humanisterna ta upp den?

 

Stefan Gustavsson, generalsekreterare
för Svenska Evangeliska Alliansen