Lule Stassteater gör en relativt försiktig markeringsmanöver, med orientering mot det lätt absurda, i och med Gustav Annerbloms bra precis timslånga pjäs Inte ens en fjärt i rymden.

 

Premiär på Lillan på fredagskvällen och även lika med den enda offentliga föreställningen. Resterande blir turnerande skolföreställningar.

 

Scenografin är sparsamt tuktad och består av två trappstegar och lika många paraplyer. Addera diverse ljud- och ljuseffekter. Men det räcker för att den ambitiösa unga ensembletrion ska få fram en föreställning där det kyligt abstrakta hamnar på kollisionskurs med det lurande, men fullständigt närvarande, absurda.

 

För - vem vågar hoppa från den högsta trampolinen ner i den osynliga sjön? Och på det viset förhindra att den fryser igen?

 

Vem?

 

Och därmed, även, bli en människa.

 

Det är frågeställningen som avvaktar ett pockande svar här.

 

 

Intrigen, med förmodligen adekvat rätt medvetna drag av (förslagsvis) absurdistmaestron Ionesco, utspelar sig i en diffust skissad parallellvärld till vår egen. Men sf-rekvisitan har egentligen föga roll, tyngd eller ens betydelse.

 

Som jag tolkar Gustav Annerbloms budskap så vill han, helt enkelt eller mycket svårt, aktivera oss till mänsklig kontakt och att bry oss om varandra.

 

Vi ska inte vara rädda för att hålla om varandra. Både när detta är akut nödvändigt. Och även när en innerligt spontan kram kan behövas.

 

Så läser jag det som Emma Löfström, Ann-Jeanette Öhrvall och Mika Eronen, allesammans med tillräckligt obruten vitalitet, sceniskt blottlägger.

 

Betydligt mera än enbart en stillsam fjärt i rymden.