I SITT SVAR till Bo Hultin och Migelle Wikström använder
Stefan Tornberg sig av precis den debatteknik han anklagar andra för. Att kränka, missuppfatta och förminska motståndaren.

 

Tekniken är farligt lik den Tornbergs politiska motståndare använder mot andra på hemmaplan, det vill säga i landstingsfullmäktige i Norrbotten.

 

Enklast är förstås att uppfatta tonen i Tornbergs artikel som
resultatet av en stigande desperation över det växande motstånd borgerliga politiker med statsministern i spetsen demonstrerar mot ansvarskommiténs förslag.

 

Samma möjligheter i länet
Kanske borde inlägget besvaras med taktfull tystnad för att
sedan låta debatten på riksnivå ha sin gilla gång.

 

Kanske Tornberg borde
fundera på om han slickat
fingret tillräckligt.

 

Att kommentera de upprepningar Tornberg ägnar sig åt i sin artikel är meningslöst.

 

Däremot är en fortsatt diskussion över ett tema han berör i sin långa artikel livsviktig. Den som sammanfattas med meningen:

 

"För mig är det självklart att vi som bor i Norrbotten ska ha samma rättigheter och möjligheter som i övriga Sverige."

 

Folkets vrede ökar
Tornberg bör förstås nu redovisa vilka "rättigheter och möjligheter" han anser saknas i Norrbotten jämfört med övriga Sverige.

 

Sedan bör han redovisa hur dessa "rättigheter och möjligheter" på sjukvårdsområdet har utvecklats i de regioner som
redan är organiserade enligt
ansvarsutredningens förslag och som i själva verket agerat spökskrivare åt kommittén, nämligen Region Skåne och Västra Götaland.

 

Är verkligen horisonten från Riksdagshuset så skymd att riksdagens ledamöter och ansvarskommitténs i synnerhet inte
noterat den vrede som hos befolkningarna i dessa regioner ökar på grund av försämrat
utbud av all slags sjukvård samtidigt som kostnader och budgetunderskott växer?

 

Körsång för Tornberg
I Dagens Nyheter skrev den 19 juni Henrik Berggren om politikers moral. Han ställer frågan om kraven på politikernas moral bör ställas högre än för folkets.

 

Artikeln avslutas med slutraderna i en sång från ett av den skandinaviska barnlitteraturens viktigaste verk, Folk och rövare i Kamomilla stad av Thorbjörn Egner.

 

Jag tycker Stefan Tornberg nu borde föreslå sina kamrater i ansvarskommittén att begrunda (sjunga i kör?) budskapet i överkonstapel Bastians sång vars slutrader lyder:

 

"Man ska aldrig plåga andra
man ska alltid bjuda till
men för övrigt får man göra vad
man vill."
Sjukvård inte viktigast
Det nämnda gäller i sin helhet även som svar till Kent Ögren och övriga politiker som
författat det poetiskt finstämda inlägget rubricerat "regional dröm i norr".

 

Förhoppningsvis har det nu blivit ännu tydligare hur lite
ansvarsutredningens förslag har med sjukvård att skaffa.

 

Den lilla del av artikeln som berör sjukvården i ett regionsjukvårdsperspektiv reser två mycket viktiga frågor.

 

Är artikelförfattarna alla överens om en sammanhållen region med regionsjukhuset som
"naturlig nod"? Ansvarsutredningen öppnar som kanske bekant för möjligheten att Jämtland och Västernorrland bildar en egen region.

 

Högspecialistvård till Umeå
Man kan dessutom uppfatta
texten så att länssjukhusens roll ska minska vilket för övrigt är fullständigt nödvändigt om Norrland ska kunna tävla inom den högspecialiserade sjukvården med de tio gånger eller ännu större regioner som
vackert allitererat nämns i
artikeln.

 

Är det artikelförfattarnas
mening att länssjukhusen blir länsdelssjukhus i den "de sju blommornas modell" som beskrivs och att all högspecialiserad sjukvård koncentreras till Umeå?