Hon står också för bedriften att ha fått sin pjäs Regnblommorna är vackra i år/Vale tappaa sielun spelad på Dramaten. Det var första gången man hörde meänkieli i nationaltemplet vid Nybroplan. Mona Mörtlund har dessutom producerat program för både radio och TV.

 

Nu publicerar hon i höst sin andra diktsamling på svenska, med titeln Mörtlunds Mona på luleåförlaget Black Island Books. Den fina omslagsbilden, ett stort fotografi av Mona, togs kanske när hon gick på lågstadiet, och dikterna handlar också om hennes barndom i Kangos. Men man bör nog betona att diktjaget Mona ibland kan vara en fiktiv gestalt.

 

Flickan på fotot blickar allvarligt på läsaren, och man förstår att hon redan lärt sig att man inte ska vara märkvärdig och skratta så mycket. Som det står i en av dikterna :

 

"Det är fult att skratta för mycket

 

och för ofta

 

Barn ska lära sig veta hut, hut, hut

 

Ingen ska komma och tro att hon är något"

 

 

Mamma är pingstvän och farmor laestadian, frågan är vem som har rätt tro och får komma till himlen. Vi får väl se, säger farmor i en av dikterna, vem av oss som hade rätt. Den lilla flickan funderar på Gud, Jesus och livet efter detta och fruktar att jorden plötsligt ska gå under:

 

"Den ständiga rädslan för mailmanloppu

 

svävar över oss

 

När som helst kan allt ta slut,

 

Jorden upphöra, domedagen vara här

 

Och om man har syndat är man för evigt förlorad"

 

 

Men det finns också humoristiska och kärleksfulla dikter om mamma, pappa och syskonen, andra handlar om mostrarna, fröknarna i skolan och söndagsskolan och om bästisen Eva. Kvinnoporträtten är många för "jag längtade verkligen efter att minnas kvinnorna från min barndom", har Mona Mörtlund berättat.

 

Trots att bokens Mona ibland gör svåra och sorgliga erfarenheter så är det ändå en bra och lycklig barndom som skildras. Mörtlunds Mona är ett gott exempel på en allåldersbok, den kan läsas av både barn och vuxna, ungefär som Barbro Lindgrens och Siv Widerbergs dikter. Läsaren möter det lilla barnets upplevelser sedda från en vuxen författarens perspektiv.

 

Jag tycker att den här boken borde finnas i varenda skola i Tornedalen och gärna på andra håll i Norrbotten och Sverige som alternativ läsebok. Dikterna är korta och enkla att förstå men handlar om tillvarons väsentligheter och kan sätta i gång bra samtal om hur det kändes att leva förr och hur det känns nu.

 

Säkert kan boken också inspirera barn att skriva egna dikter. Och så har man spridit lite poesi mitt i vardagen.