Boken är en detaljrik översikt över folklivet och livsbetingelserna i övre Tornedalen 1540- 1617. Slutåret, det frusna ögonblicket, bestäms av vårflodens härjningar och Särkilax kyrkas förintelse just slutåret. Berättargreppet, dispositionen, är att följa älvdalens alla byar och enskilda gårdar, och till och med gårdarnas människor, särskilt de mest bemärkta. Presentationen av detaljer gård för gård leder till många upprepningar, som ibland tenderar att skymma sikten. Som det heter, det kan bli svårt att se skogen för bara trän.

Bland de man får veta mest om är Tulkkilasläkten, samlingsnamnet är efter stamgården, belägen i Armassaari by, i älvdalens kärnområde. Släktens 1500-talshistoria tål att berättas, stor dramatik, bedrifter, rikedom, armod, sett över tid var farorna många som kunde dra ned vilken storgård som helst i djupaste fattigdom och elände. Det är ingen tillfällighet att författaren kan räkna avlägset släktskap med Tulkkilagårdens dåtida innehavare. Hembygdsförankringen är solid, förordet är närmast en trohetsed till bygden.

Den bortre tidsgränsen är bestämd av tillgången på källor. Åren runt 1540, Gustav Vasas samhällsbygge, började en dramatisk ökning av dokumentationen om förhållandena i Sverige, särskilt de ekonomiska, och avsikten var att i detalj kartlägga skattebasen och skattekraften. Torikka har använt sig av en stor mängd källserier, skattekamerala och juridiska. Alla beskrivningar är föredömligt styrkta av primärkällor, alltså sammanställningar av förstahandsuppgifter, och detta är en av förutsättningarna för att historieforskningen ska kunna klassas som vetenskap.

Artikelbild

God berättare. Sture Torikka är en god berättare, menar Kurirens recensent Maurits Nyström.

Fakta i sig är dock inte nog, uppgifterna må vara hur sanna som helst, de måste också tolkas för att betyda något. Fakta måste analyseras för att ge resultat, slutsatser. Ta som exempel hur missväxter, farsoter och krig påverkar försörjning och befolkningsantal, forskningens uppgift är att klarlägga sambanden. Det sena 1500-talet och 1600-talet var fulla av just krig, missväxter och farsoter. Torikka beskriver målande Tornedalen ur detta perspektiv, men han nyttjar inte sitt underlag för att också fullt ut göra en samhällsananalys. Historia är också att analysera samhällsutveckling, inte bara att beskriva den. En sammanfattning är då en början i övergången från beskrivning till analys.

Dispositionen, att följa byar och bosättningar längs älven, har gett läsaren förtrogenhet med liv, försörjning och allehanda vedermödor, läsaren kommer helt enkelt nära människorna och förhållandena i Torne älvdal under svunnen tid. För en fördjupad samhällsanalys skulle dessutom ha krävts en systematisering av stoffet utifrån frågeställningar, teman och funktioner. Tid och rum behandlas ingående, ifråga om orsak och verkan kunde kanske mer ha sagts. Även om berättelserna är reflekterande kan de inte fullt ut ersätta en orsaksanalys.

På några ställen vidgar Torikka sin tidsram. Han gör enstaka nedslag före 1540, vi får exempelvis veta att byn Pello får officiell bekräftelse på sina rågångar (bygränser) 1430 och naturligtvis diskuteras Särkilax kyrkas tillkomst, 1482 är ett märkesår för platsen eftersom det, såvitt känt är, första gången den nämns i skrift. I de fylliga texterna till de många fotografierna som illustrerar boken berörs förhållanden under 1700-, 1800- och 1900-talen. Vyer över byar, gårdar, älven och dess forsar och biflöden, ger besked om de långa linjerna i älvdalens historia. Här visar författaren att han har omfattande och djupa kunskaper om sin kära älvdal fram till nutid. Läsaren förstår av bildkommentarerna det totala trauma den nya riksgränsen 1809 innebar för bygden. Det ska också nämnas att förödelsen av den finska sidan av Tornedalen vid den tyska reträtten hösten 1944 ligger som ett ångestrop över vissa fotografier.

Erämarksekonomi är den sammanfattande termen för folkförsörjningen i älvdalen. Det innebär allsidigt naturresursutnyttjande över mycket vida arealer, samarbete över generationsgränser och mellan gårdar och byar samt i huvudsak självhushåll och naturahushåll. Handelsvolymerna var små, men kunde paradoxalt nog vara av stor betydelse för att förklara den ekonomiska differentieringen mellan gårdarna.

Artikelbild

| Gårdagens färdmedel. Forsbåten (håpen) var färdmedlet på Torne älv i århundraden. Stakning och draghjälp uppströms. Den ungefär 28 mil långa älvsträckan genom Övertorneå kunde ta nära 10 dagar att ta sig uppför. Bilden från 1921.

Dramatiken i tiden, som nämns i bokens titel, är det lågintensiva, men ständigt närvarande, hotet mot livsbetingelserna i älvdalen. Erämarksekonomin kunde vara en svag livlina. Fiskelyckan uteblev, otjänlig väderlek skadade jordbruk och kreaturshållning, till fälttågen förlorades ung arbetskraft som soldater, staten krävde större skatter, allt blev ett hårt tryck mot gårdarnas försörjning, resultatet kunde bli totalt armod. Efter 1580 tycks, med ett modernt uttryck, ”tiderna ha blivit sämre”, gårdsplatser upphörde att existera. Åren för 1617 förvärrades förhållandena, vårfloden det året är slutpunkten för Torikkas framställning.

Det som är speciellt med Tornedalen ur ett Övrenorrländskt perspektiv är att den var en gränstrakt mellan svenskt och finskt. Närheten till samiskt område satte också sina spår. Vidare är det tydligt att älven präglade Tornedalen starkare än vad andra älvar gjorde i sina älvdalar i Norr- och Västerbotten.

Sture Torikka är en god berättare, om än med en något tung pennföring. Han har fullt medvetet valt en ålderdomlig språkdräkt, tanken går till 1917 års Bibel. Ett tungt språk kräver en koncentrerad läsare.

Mina anmärkningar till trots, boken har stora förtjänster. Ett verk av detta slag är en stor tillgång för den samlade historiska kunskapen om en bygd.