I det antydda, i den dunkla fortsättningen av de återstående frågorna.

Kanske är det en animalisk fortsättning på världens tänkande som ryms när novellerna klippts av, ofta mitt i själva dramat. Vilket som regel försiggår i ett Norrbotten som till och med får sina ortnamn utsatta ibland, och där djur är pålitliga men människor ofta är hot. Det är djuren som förstår, som tröstar, som ser in i det vi inte kan eller vill. Även det döda djuret, som den älskade katten vid vägrenen har betydelse, och det i en novell som handlar om en familj som sönderfaller i ömsesidig oförståelse.

I en av novellerna, ”Det som sker med en” blir återvändon till naturen helt bokstavlig. Den unga kvinnan på väg med tåg genom inlandets oändlighet stiger helt enkelt av och vandrar bort över myrmarkerna, låter sig uppslukas. Där ute finns det väsentliga, det som ligger utanför ordningen, utanför novellen.

Varje person i boken lever i denna kontaktyta mot det outsagda, det alternativa. Och den tillvaron borrar i dem som en organism som vill ta över, som ser sig som det mer vitala alternativet.

Det är en märklig beskrivning, inte av att det vilda lockar, utan att det vilda, som liv, utgör en överväldigande makt. Den själ som finns i Andrea Lundgrens natur tycks nära släkt med det undermedvetnas avgrund.

Hennes förmåga att tränga in i den psykologiska olustens patologi är smått fenomenal, hur hon drar åt den språkliga tvingen några extra varv. Från den stillsamt registrerande prosan av vardagslivets yta, ner i psykets mörkaste avgrunder. Oerhört skickligt.

Socialisation existerar inte, knappast heller hopp. Däremot ensamhet och en tveksam tröst hos något knytt ur skogen, eller möjligen bara ett gosedjur som härbärgerar all den vilda frihet vi civilisationsvarelser slipat bort. Nej, Lundgren är inte det sociala hoppets författare, men det kanske inte var meningen heller. Någon ska ju skriva det oförlöst vildas litteratur också. Och så beundransvärt klart hon gör det.