Eller särskilt om sextioåtta som en tid där eftervärlden kan finna någonting annat än sektstrider, dogmatism och svärmeri för en leninistisk ideologi som gått in i likstelhet redan femtio år innan västvärldens ungdomsgrupper gjorde den till sin under det magiska året.

Hoppet finns hos en sådan som Sven Lindqvist, vars skrivande gärning förlöses ur tidens glömska av Stefan Jonsson i en alldeles förträfflig, lättläst, ljus och mångsidig samtalsbok om detta författarskap över sextio år. Som inte bara tröstar silverryggar utan även kan belysa stigen för yngre generationer som söker utvägar ur tidens mörker.

Allt var liksom i rörelse, diktade Leif Nylén i "Blå tåget" när det begav sig, ”60-talet kom och gick/ öppet som ett ögonblick, uppror och förförelse”. Lindqvist var något av bägge, mest uppror, en hel del upplysning, det förföriska var alltid intellektuellt. Men framför allt öppenhet. Alltså kan vi alla återvända och ta ett omtag. Återvända till Hermann Hesses misstro mot paradisisk avskildhet, till övertygelsen om att västerlandets överlägsenhet var en chimär, till upptäckten av en ny värld, upptagen av sin stora rättvisekamp i avkolonialiseringens spår.

Lindqvist undgick de flesta fällorna, behövde alltså inte bli en parallell till Jan Myrdal, som tiden förvandlat till en sorglig parodi där varken upproret eller upplysningen har plats. Ändå kunde Myrdals och Lindqvists böcker en gång ta varandra i hand, ”Bekännelser” var ingen teoretisk konstruktion, den var äkta sökande och ”Myten om Wut Tao-tzu” öppnade dörrar som varken dogmatismen eller liberalismen ville glänta på.

Kanske för att Lindqvist alltid hållit sig med tvivlets och distansens resurser, en Nietzsche istället för en Marx, en Ekelund i ena handen och en Hesse i den andra. Istället för ordens exakta betydelse och tankens stelhet, en insikt i alltings mångtydighet, som hos de kinesiska skrivtecknens och deras lyriska dubbelbottnar.

Hermann Hesse talas det alltför sällan om, hans böcker om striden mellan drift och ande, mellan värld och tanke var för många (ja, undertecknad…) själva dörröppnaren en gång. De tycktes verkligen säga oss: här är världen, vad gör du åt den, tankarna har du redan. Myten om Wu Tao-tzu slutar i ett postdemokratiskt Sverige. Ett land med pånyttfödd nationalism och allmän dumhet, försänkt i mörker i en omvärld av folkmord och krig. Enstaka kvarlevande från den ”humanitära” epoken håller stånd.

Så läste jag inte boken en gång, men i denna mångtydighet och profetiska klang låg och ligger dess storhet. Tänk och skriv säger Lindqvist åt oss, någon kan ta intryck, om det så blir femtio år efteråt.