Fakta
Namn: Emil Selberg.
Ålder: 27.
Bor: Porsön i Luleå.
Familj: Sambon Emma och katten Alice.
Intressen: Skjuta lerduvor, fiska, umgås med sambon och vänner.
Sverige leder sedan mars 2006 ett Provincial Reconstruction Team (PRT) i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Styrkan arbetar inom ramen för International Security Assistance Force, Isaf.
Den utför sitt arbete på inbjudan av Afghanska regeringen och med stöd av ett FN-mandat.
I det svenskledda PRT:et ingår personal från Sverige och Finland. Årligen skickar Sverige cirka 1.000 personer till Afghanistan. I Emils förband fanns cirka 500 svenskar som leddes överste Rickard Johansson.
I dag befinner sig Emil Selberg i Skövde för att tillsammans med de andra soldaterna vid FS21 ta emot sin medalj för sin utlandstjänstgöring.
- Det ska bli fantastiskt att få stå där, på två ben, tillsammans med mina vänner och ta emot medaljen. Det blir ett avslut som jag längtat efter.
Det var den 13 augusti i år som 27-årige Emil Selberg, uppvuxen i Gunnarsbyn och nu bosatt i Luleå, fick sitt vänstra ben sönderskjutet.
Blev beskjuten
Emils uppdrag var att jobba som skyttegruppchef under en sexmånadersperiod men efter bara tre månader blev hans grupp beskjuten i samband med ett rutinuppdrag. Plutonen skulle understödja den afghanska polisen vid gripandet av en grupp rebeller fyra mil väster om Mazar-e-Sharif. Helt plötsligt kände Emil att han var träffad i benet.
- Min första känsla var förvåning. Jag kände att benet träffades och jag förstod inte vad som hade hänt. Vi såg aldrig fienden.
Emil Selberg föll ihop på marken och började själv att omedelbart lägga förband för att stoppa blodflödet. Först då insåg han att rebellerna fortsatte att skjuta mot dem. De övriga soldaterna drog sig undan i säkerhet och Emil lade sig platt på marken för att inte bli träffad igen. Då kom smärtan.
- Det var en fruktansvärd känsla och när jag såg benet visste jag direkt att det var förlorat. Det var så trasigt att amputation var enda alternativet.
Emil har svårt att uppskatta tiden vid händelsen men efter cirka tio minuter kom chefen för den andra gruppen och släpade honom i säkerhet.
- Med sitt eget liv som insats räddade han mitt liv och det är jag oerhört tacksam för, säger Emil. Sedan tog de mig till sjukvårdspersonalen och därefter gick allt väldigt fort.
Vårdades på fältsjukhus
Emil Selberg vårdades vid fältsjukhuset på den tyska campen i två dygn innan transporten till Akademiska sjukhuset i Uppsala kunde genomföras. Hemma i Sverige väntade familjen.
- Det var först då jag slappnade av. När jag såg min sambo, pappa och syrran så släppte alla spänningar. Det var så oerhört skönt att se dem.
I tre veckor fick han ligga på Akademiska sjukhuset innan han kunde flyga hem. Där väntade sex veckors rehabilitering på Sunderby sjukhus. Sedan dess har han tränat hemma.
Tog emot kollegor
För ett par veckor sedan åkte han ner till Skövde för att ta emot sina kollegor som då avslutade sin utlandstjänst. Några av dem hade besökt honom på sjukhuset och andra fick han träffa för första gången sedan augusti.
- Det var helt underbart att få träffa dem, känna på dem och försäkra mig om att de var hela. Det var en stor sten som släppte.
Att Emil Selberg skulle bli militär visste han redan vid elva års ålder och han är fast besluten om att fortsätta på samma spår fram till sin pension.
Utbilda soldater
I februari återgår han i tjänst på sitt kompani vid A 9 i Boden. Han kommer inledningsvis att jobba med att utbilda soldater som ska iväg på uppdrag utomlands. Målet är att själv få återvända till utlandstjänst en dag och få avsluta sitt uppdrag.
- Jag vill göra en hel utlandstjänst och inte åka hem i förtid. Det skulle betyda mycket.
Varför är det så viktigt?
- Jag vet att jag betalat ett högt pris men jag har aldrig ångrat att jag åkte. Det har varit mitt mål sedan jag gjorde lumpen och det är fortfarande mitt mål. Jag vet att det är officer jag ska vara.
Ann-Sofie Lund