Hästarna binder samman tre generationer

Det är en stor anläggning, andelsstallet Hertsö stalldrängar. Hagarna sträcker sig långt in i skogen, det är gott om plats att gömma sig för olydiga hästar som längtar efter en träningsfri dag. Plåttaken i olika färgnyanser skvallrar om att stallet har byggts ut allteftersom verksamheten har vuxit.
Inte mindre än tre ombyggnationer har det blivit av den ursprungliga gamla bondgården. Här tillbringar Margareta Lindström, hennes dotter Marie Bergman och Maries döttrar Ida och Lotta i stort sett all sin lediga tid. Marie, som är ridlärare, har dessutom sitt arbete på den intilliggande ridklubben. Hästar upptar all deras tid, vardag som helg, året runt.
Red på arbetshästarna
– Jag är ju aldrig hemma, skrattar Marie, när hon får frågan om hon vill läsa texten innan den går i tryck. Skicka den till pappas e-post-adress istället.
Hästintresset sträcker sig tillbaka till Margaretas barndom, hon växte upp på en bondgård i Ersnäs. Där fanns kor, höns och grisar, men det var hästarna som låg henne varmast om hjärtat redan då.
– Jag är äldst av fyra flickor, vi har alla ridit på gårdens arbetshästar. När vi fick välja mellan att laga mat och diska eller att följa med pappa och hästen ut i skogen stack jag i väg direkt. Jag var ute på åkern och plöjde med hästen och i köket minst av alla, hahaha.
När hennes äldsta dotter Mona var liten fanns föräldragården fortfarande kvar. Mona fick vara med på slåttern och var inte gammal när hon somnade på hästryggen.
Margareta saknade hästarna
Hästintresset vaknade tidigt hos alla de tre döttrarna, Marie berättar att de tillbringade större delen av sin uppväxt på Luleå ridklubb, som då låg på Bergnäset.
Marie utbildade sig till ungdomsledare, ett första steg mot ridläraryrket. Hon flyttade söderut efter gymnasiet, då hade hennes storasyster också flyttat hemifrån. När lillasyster Malin också lämnade hemmet började Margareta snart känna en saknad – nu fanns det inte längre några hästar i hennes liv. Hon hade genom åren följt med döttrarna på tävlingar och deltagit i skötseln av deras hästar.
– Jag och min kompis Kerstin var i samma situation och började söka efter en häst vi kunde ha tillsammans. I Norrköping hittade vi honom, en då sjuårig valack. Han är 25 år gammal i dag.
Den gamle trotjänaren heter Minor och är, precis som sin ägare, numera pensionär. För Margareta är ridturerna numera enbart för nöjes skull. Vädret ska vara bra och några överansträngningar blir det inte.
– Han får ju inte stelna till, precis som oss människor drabbas äldre hästar av artros. Vi måste hålla igång, skrattar Margareta.
Minor står i sin hage och mumsar hö. Han tar ingen större notis om de okända människor som står framför hagen och pratar, han bryr sig inte heller om det klickande ljudet från kameran. Margareta konstaterar att stallivet ger alldeles utmärkt träning.
– Något gym behöver jag inte gå på. Det räcker med att rida och mocka.
Jobbar kväll
Margareta och hennes man Björn-Åke bor i Gammelstad. Marie bor med mannen Kalle och sina döttrar alldeles i närheten av stallet. En perfekt lösning, då hon både har arbetet och fritidsintresset alldeles in på husknuten. Då Marie ofta jobbar kväll går döttrarna till farmor, som också bor i området och äter middag innan de går till stallet. Ibland blir middagen en matsäck som tas med. De har båda var sin egen häst. Marie själv skaffade sin första egna häst när hon var 16 år. Direkt efter gymnasiet flyttade hon söderut för att jobba som ridlärare. Mannen Kalle följde med.
– Vi träffades när jag var 16 år. Han visste knappt vad en häst var då. Men jag sa att det bara var att följa med om han ville, hästarna gick före. På den tiden var jag fortfarande ung och kaxig, haha.
De bodde först i Småland, sedan i Dalarna. Flyttlasset gick hem till Luleå när Kalle fick nytt arbete.
I dag delar han med entusiasm den övriga familjens hästintresse. Han agerar chaufför till tävlingar och ser till att det finns mat för hungriga ryttare när träningar och stalliv upptar all tid. Marie tävlar själv med sin häst, Nobile, eller ”Nobbe”, som han kallas. Förr tävlade hon i hoppning, men numera är det dressyr som gäller.
– Barnen tävlar i dressyr, då var det bara för mamma att byta. Det fungerar inte annars. Tävlingarna i dressyr och hoppning hålls olika helger, på olika platser. Nu åker vi till tävlingarna tillsammans.
Hennes yngsta dotter Lotta tävlade för första gången i våras. Hennes häst, gotlandsrusset Flyets Russkar, är med sina 18 år en hästarnas gentleman. Lotta hanterar honom med van hand.
– Men visst hittar han på bus ibland? undrar Marie och Lotta nickar.
– Jodå, det gör han.
Häst i högform
När Lotta väl tog steget och satte sig på hästryggen har hon suttit där i stort sett varje dag. Storasyster Ida har redan hunnit med att vinna Norrbottenschampionatet i dressyr med sin häst, Ferrari Såklart, en ponny av rasen Dartmoor. Hästen har, efter en del sjukdomar, äntligen återhämtat sig och har visat sig vara i högform.
– Han är en liten stjärna, det är verkligen jättekul, säger Marie.
Döttrarna har i stort sett alla sina kompisar i stallet och hästintresset förenar dem över åldersgränserna. Lotta umgås lika gärna med storasysters kompisar. Marie menar att det finns gott om fina förebilder bland de äldre ungdomarna i stallet.
– Stallet är en jättebra plats att växa upp i. Jag känner också att jag är väldigt delaktig i mina barns liv, vi rider ut tillsammans, pratar och diskuterar. Fördelen med att bo som vi gör är att vi inte behöver skjutsa och hämta barnen.
Marie menar att stallivet tillåter barnen att vara barn längre. De lockas i mindre utsträckning av alkohol, droger och spring på stan.
– Jag är glad om de stannar i stallet tills de är 16-17 år gamla, då har de hunnit mogna ganska så bra. Jag tror också att hästintresset kan bli räddningen för vissa barn som kanske inte har den bästa uppväxtmiljön.
Hon har aldrig styrt barnens val av intresse, de har själva fått välja fritidsaktiviteter.
– Jag har tänkt mycket på att de inte ska börja med hästar bara för att de har en mamma och en mormor som håller på med det. Ida har provat på andra sporter.
Miljöskadad
Morfar Björn-Åke konstaterar med en blinkning år sin fru att han är något miljöskadad och i allra högsta grad delar hästintresset med övriga familjen. I 25 års tid har han agerat hoppdomare vid olika tävlingar och har också varit med och arbetat med tillbyggnader och renoveringar av ridanläggningen. I dag är han delaktig i barnbarnens tävlande, men viker en del av sin fritid åt favoritsporten golf.
– Jag är ju bollidiot i grunden. När vi var unga fick Margareta tillbringa en hel del tid vid tennisbanan. Men det har hon tagit igen, säger han och skrattar.
Ja, hästarna är inget vanligt fritidsintresse för denna familj, djuren är bokstavligen deras liv. Barnen har tidigt fått se att det inte bara är nöje, utan också mycket arbete. Vad är det som gör det mödan värt?
– Det är samspelet med hästen, jag njuter otroligt mycket när jag och Minor är ute tillsammans. Han är ju även inkörd så jag kör både vagn och rissla, säger Margareta.
– Det är underbart, ibland kommer mamma och hämtar oss med släde hemma på vintern, inflikar Marie.
Själv är hon tävlingsmänniska som verkligen går i gång på att se hur all träning lönat sig när det är dags för tävling. Men tävlandet har hamnat lite mer i bakgrunden för hennes del nu, när barnen blivit större. Det är deras tur att satsa, tycker hon. Det blir inte särskilt mycket tid över till annat, när arbetsdagen och skolan är slut är det stallet som gäller. Tre–fyra timmar per dag tar skötseln och träningen av hästarna.
– Jag brukar fundera över vad människor som inte håller på med det här gör med sin tid. Vi umgås mest med andra hästmänniskor, vi förstår varandra. Det blir inga sena kvällar, eftersom vi alltid ska stiga upp tidigt, även på helgerna. Vi brukar träffas och äta middag tillsammans, sedan går vi och lägger oss, haha.
Den stora belöningen, tycker Marie, är numera framförallt att se hur döttrarna utvecklas när de får vara med och ta ansvar för sina egna hästar.
– Det är bara så roligt. De lär sig hantera ett djur som väger 200–250 kilo, det gör ju verkligen att de växer.