USA öppnar upp för utökad oljeborrning i Alaska. I Ryssland förstärks den militära närvaron i norr genom bildandet av två arktiska bataljoner. Och Norge har slagit fast att Arktisfrågan är landets högsta utrikespolitiska prioritering.
I takt med att isen smälter hamnar Arktis allt högre upp på den internationella dagordningen.
Det ökade arktiska intresset gäller inte bara för medlemsstaterna i Arktiska rådet. I veckan möts Sveriges utrikesminister Carl Bildt och Catherine Ashton, EU:s högsta representant för utrikesfrågor, i Kiruna för att diskutera utvecklingen i Arktis. EU vill, liksom en rad andra stater och organisationer, gärna bli permanent observatör i Arktiska rådet.
Smältande polarisar är förstås ett globalt problem. Men Sverige har, som ordförande för Arktiska rådet (2011-2013) just nu en nyckelposition för driva frågorna i rätt riktning.
"Man vet att det bli varmare två och en halv gång snabbare i Arktis än medelvärdet för resten av jorden", berättar Gustaf Lind, Sveriges ambassadör för Arktis och chef för Sveriges Arktissekretariat.
Temperaturförändringen innebär inte bara problem. Den öppnar också nya sjövägar och tillgängliggör fiskbestånd och naturresurser.
Arktis förväntas rymma 22 procent av världens ännu oupptäckta tillgångar av olja och naturgas. Men borrning medför också stora risker. Ett stort oljeläckage vore förödande eftersom olja bryts ner långsamt, på grund av kylan och bakteriesammansättningen i havsmiljön.
Gustaf Lind är ändå optimistisk. Och han övertygad om ett tätt samarbete mellan staterna i arktiska rådet det bästa sättet att garantera en fredlig och stabil utveckling för regionen.
Det skrivs just nu mycket om kapprustning, stormaktsambitioner och "kallt krig" i Arktis. Och visst, både Danmark, Ryssland och Kanada menar allvar med sina anspråk på Nordpolen. Men de konflikter som finns i området har hittills hanterats på ett fredligt sätt. Majoriteten av naturresurserna som tros finnas på havsbotten är dessutom lokaliserade inom internationellt erkända gränser.
Regeringen har fått kritik för sin Arktisstrategi och sitt ordförandeskap i Arktiska rådet, bland annat från Greenpeace som menar att Sverige alltför lättvindigt ger vika för kuststaternas ekonomiska intressen.
Men i Arktiska rådet gäller konsensusbeslut. Alla länder har vetorätt. Och just därför måste det svenska ordförandeskapet präglas av pragmatism och kompromissvilja.
Sverige har inga egna territorialanspråk i Arktis. Och enligt Arktisambassadören Gustaf Lind kan detta vara till Sveriges fördel när man försöker driva på de andra länderna till långsiktiga överenskommelser. Misstänksamhet mot att Sverige skulle handla ur snävt egenintresse är liten.
Ordförandeskapet lämnas våren 2013 över till Kanada. Och hittills skäms inte Sveriges insats för sig:
Sverige har sjösatt ett fyraårigt forskningsprojekt som ska analysera den arktiska regionens resiliens - ekosystemens förmåga att hantera klimatförändringar och ökad utvinning av naturresurser. Man är på god väg att förhandla ram ett juridiskt bindande avtal för samarbete vid oljeutsläpp i Arktis. Och ett fast Arktissekretariat håller på att bildas i Tromsö.
Millimeter för millimeter. Bit för bit. Men utvecklingen i norr pekar kanske trots allt åt rätt håll?