Kreativ skrattfest med Lulespexare

Har man sett alla, eller i alla fall ett antal, av de hittills 22 spex som - troget - har manglats fram av de kontinuerligt spexberedda eleverna på LTU så har man inte bara förmodligen skrattat käkarna ur gnisslande led ett par varav - utan även kunnat späcka sig med försvarliga andelar kontrafaktisk historieskrivning.

Själv har jag genom åren sett så många spex som jag bara haft möjligheter till; när jag inte haft annat för mig, som att ligga och dö, eller så, och på det viset kunnat vidareförädla mina kunskaper om flygpionjärerna bröderna Wright, Chicagoganstern Al Capone, den heliga Birgitta, Buffalo Bill, Leonardo Da Vinci, Kleopatra, den försvunne doktor David Livingstone samt piraten Svartskägg - som var roligast (om inte han personligen, så åtminstone spexet om honom) av dem alla.

I år är spelet om Taj Mahal; en av världshistoriens vackraste byggnader, i Indien, samt ett av världens mest kända mausoleer, aktuell. Och som man sedan länge är van vid när något Lulespex framförs så förflyttas käkarna obevekligen i differerande positioner, på grund av omfattande och häftigt ihållande skrattattacker.

Premiären i lördags eftermiddag skedde inför en garanterat entusiastisk och fullpackad Aula Aurora och sträckte sig över tre timmar, inkluderande en halvtimmes lång utandningspaus, men så lång kommer nog inte föreställningen på Kulturens hus på onsdag att vara.

Här var det premiär och i spexsammanhang hör då så kallade omstarter till; det vill säga att publiken, vid speciellt hysteriska ögonblick, skriker, stampar och visslar så mycket och ropar "omstart!" att ensemblen kommer in på scenen och repriserar det de nyss gjort. Men sällan på alldeles detsamma sätt.

Och jag imponeras ju alltid av hur de medverkande är så bra på att sjunga, dansa, agera kraftfullt och elastiskt samt att krama fram poängerna ur alla förekommande situationer.

Här sprattlade exempelvis Felix Persson, i rollen som shahen av Mogulriket shah Jahan, både på händerna och slog ohejdat kullerbyttor i parti och minut, medan Taj Mahal-arkitekten Ustad (Oscar Tropp) kastade onda ögon och diaboliska ögonkast omkring sig, med stor träffsäkerhet.

Drottning Mumtaz (Madeleine Hellberg), prinsessan Jahanara (Sofia Betche), assistenten Farzana (Emily Landin), den från Sverige inhyrda bygnadsarbetaren Lars (Oscar Gabrielii) samt prinsen Alamgir (Nathalie Ahlgren) flyter behändigt in i sammanhanget och levererar poängstinna kaskader av oneliners - på löpande band och även på rim.

I liksom förbifarten har de också försett ett antal välkända melodier med nya texter och sjunger dem med verklig inlevelse och backade av en exceptionell orkester, samt att de även dansar med koreografiskt raffinemang.

Jag rekommenderar alltså den kräsna allmänheten att ta sig till Kulturens hus på onsdag för att vara med om en explosion av hejdlöst roande kreativitet.

Att gänget senare i vår kapar åt sig segern i Spex-SM i Örebro, tar jag helt enkelt som en given självklarhet.