Det här är min sjätte krönika i Kuriren. Fortfarande får jag kommentarer om de första krönikorna, som handlade om att Norrbotten måste rymma mer än basindustri. Och om att Luleå är en viktig motor för länet.
Jag trampade uppenbarligen på en öm tå där. Jag har inte skrivit ett ont ord om skogen, malmen och vattnet. Jag har aldrig sagt att någon stad eller ort i Norrbotten borde läggas ner.
Men det är så jag uppfattas, av vissa. De senaste veckorna har jag blivit varse att föraktet för "lulebrudar som uttrycker sig som stockholmare" är en realitet. Det har varit en aha-upplevelse att läsa mejl med hälsningar som:
"Vänligen ta ditt Stockholmsresonemang och flytta tillbaka till Fjollträsk!"
Nej hörni, jag flyttar inte tillbaka. Norrbotten är mitt lika mycket som det är ert. I den bästa av världar, om vi förmår släppa rivaliteten mellan olika näringar och kommuner, kan vi tillsammans bygga ett Norrbotten där många människor ryms. Som präglas av utveckling i stället för utflyttning.
Det är mänskligt att känna sig hotad av saker som rubbar ens världsbild. Det enklaste sättet att känna trygghet är att leva efter devisen att man vet vad man har, men inte vad man får. Att skapa ett "vi" och ett "dem" där "de andra" naturligtvis är sämre än "oss".
Det är därför många människor håller fast vid unkna könsroller som säger att kvinnor ska ha makt i det privata och män i det offentliga. När hela världen förändras i en rasande takt är det skönt att åtminstone veta vad riktiga "män" och "kvinnor" är. Konstruerade olikheter mellan könen blir en välkänd världskarta att orientera sig efter.
Men vad gör det med enskilda människors möjligheter att skapa och välja sina egna liv?
Stereotypa könsroller kväver våra chanser att vara oss själva. På samma sätt hindrar den stereotypa Norrbottensbilden vårt län från att utvecklas. Om norrbottningen bara får vara på ett sätt och jobba inom traditionella yrken kommer alla andra, som inte passar in, att tvingas härifrån.
Då duger det inte att klaga på Stockholm eller EU när länet utarmas i befolkning och tillväxt. Då har vi oss själva att skylla.
Rivaliteten mellan orter och regioner är inte unik för Norrbotten och märks inte bara i den onödiga motsättningen mellan Luleå och länet. Om många i Norrbotten tycker att Luleå ska hålla sig på mattan, finns det många i Luleå som tycker att stockholmare inte ska tro att de är något. Dessa Luleåbor glömmer att alla länder självklart behöver en stark huvudstad, på samma sätt som alla län behöver en stark residensstad.
För att inte tala om rivaliteten mellan Umeå och Luleå. De större städerna längs Norrlandskusten skulle kunna bilda en stark kedja av regioncentrum som hjälper varandra framåt. Men när den nya migrationsdomstolen placeras i Luleå lever Umeås kommunalråd Lennart Holmlund rövare på sin blogg.
"Lokaliseringen till Luleå var inte för att våra flyktingar och invandrare skulle få en bättre domstolsbehandling utan det var enbart ett politiskt beslut för att inte Centern skulle hoppa av regeringen", skriver Holmlund som en riktigt dålig förlorare.
Det kan han försöka säga till de många asylsökande högst upp i Norrbotten som med en migrationsdomstol i Umeå skulle bli tvungna att resa 60 mil till sina förhandlingar. Mitt i en kaotisk livssituation som de flesta av oss inte ens kan mardrömma om.
Rivalitet som bygger på stolthet fördummar. Medborgare och beslutsfattare som behandlar världen som om den bestod av hockeylag - vi är bäst och de andra är sämst - blir till slut ett hot mot sin egen region. De göder fördomar, både om andra och om sig själva, som hindrar all utveckling.
Åsa Petersen