Fakta
Själva motivet till brottet avgör om det är ett hatbrott.
Hatbrott är när någon utsätter en annan person för brottslig gärning, utifrån dennes etniska bakgrund, religion, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet.
I de flesta anmälningarna är motiven främlingsfientliga och/eller rasistiska.
De flesta som misstänks för hatbrott är män.
Det hände på en av LLT:s bussar en sen kväll. Ett gäng tonårskillar satt längst bak i bussen. Någon i sällskapet vräkte ur sig "Jag hatar transor" med hög och aggressiv röst.
Det var inte första gången som han blev utsatt för den här sortens verbala kränkningar, men den här gången tog han steget fullt ut och gjorde en polisanmälan om hatbrott. Det är själva motivet till brottet som är avgörande om det är ett hatbrott, inte den brottsliga gärningen.
Han är väl medveten om att polisen knappast har någon chans att klara upp brottet, eftersom han inte såg vem det var som uttalade hotelsen.
- Man kan anmäla för sin egen skull, säger Jan-Olov Madeleine Ågren, som jobbar som konsulent på Röda korsets byrå mot diskriminering.
Mörkertal i statistiken
Han tycker att det är viktigt att anmäla alla hatbrott till polisen för att omfattningen av problemet ska bli synliggjort i brottstatistiken. Alla är medvetna om att det finns ett mörkertal när det gäller hatbrott. Det finns flera orsaker till det, menar Jan-Olov Madeleine Ågren. Skamkänslor hos brottsoffret kan göra att man väljer att inte alls göra en polisanmälan.
En annan orsak är att brottsoffret kanske inte tänker på att ta upp att det kan finnas ett hatbrottsmotiv när han eller hon gör polisanmälan.
- Polisen är skyldig att ställa den typen av frågor, men det sker inte alltid.
Om det finns ett hatbrottsmotiv så kan domstolen döma ut ett strängare straff än vad som annars hade varit fallet för samma typ av brott.
- Ett hatbrott påverkar inte bara den som råkar ut för det utan brottet påverkar alla andra i samma grupp som riskerar att råka ut för det. De blir rädda och det blir ett demokratiproblem.
Tänkte inte på att anmäla
Jan-Olov Madeleine Ågren säger att han råkat ut för ett antal incidenter genom åren. Det var obehagligt, men han reflekterade inte över att han kunde ha gjort en polisanmälan om hatbrott när han blev utsatt för verbala kränkningar och hotelser.
- Jag har aldrig råkat ut för något utövat våld, men jag har befunnit mig i situationer som har varit klart hotfulla.
Han konstaterar att han medvetet begränsar sig, för att inte bli utsatt för brott. Han väljer att gå undan och att inte gå ensam.
- Jag tar ogärna nattbussen hem, men den här gången gjorde jag det.
Tycker du att toleransen har ökat?
- Jag har bott i stan i hela mitt liv och har varit öppen med mitt sätt att leva i tio års tid. Jag tror på något sätt på vanans makt, att man vänjer sig vid andra människors sätt att vara. Men det hindrar inte att det kan dyka upp människor som känner att de behöver markera en inställning inför andra i gruppen.
Unga förövare
Knappt hälften av dem som misstänktes för brott med homo-, bi-, hetero och transfobiska motiv var yngre än 20 år, enligt Brå:s senaste redovisning av hatbrott i Sverige.
- Ja, det är nog tyvärr min erfarenhet. De är kanske litet osäkra.
- Om man är trygg och säker på sig själv, då minskar anledningen att ge sig på andra människor och tala om för dem hur de ska leva sina liv. Därmed inte sagt att det här bara är ett ungdomsproblem, jag tror även att det finns äldre som bär på tankar och rädslor som kan blomma ut i hatbrott.
Jan-Olov Madeleine Ågren pratar om processen som gjorde att han nu säger ifrån när han blir utsatt för brott.
- Någonstans måste man bestämma sig, vem är det som ska försvara mitt sätt att vara. Att stå upp för sina egna rättigheter och rätten att leva i stan.
Anna Isaksson