Att någonting kan vara minimalistiskt, men samtidigt låta massor av grejer pågå simultant, är såklart en oxymoron. Ändå är det så jag vill beskriva Könsförrädare – det är liksom aldrig en ton mer än vad som behövs, men trots det finns där ständigt så mycket att det är svårt att hålla koll på allt. Vilket ju inte heller är särskilt logiskt.
Spelningen inleds i alla fall – och avslutas, för den delen – med Patti Smith-covern Ask the angels (andra gången efter att publiken ropat efter en repris), och låten passar perfekt in i Könsförrädares repertoar. Speciellt starkt låter a cappella-outrot, där Janinne Sandström Oja och Alina Björkéns röster spelar snyggt över varandra. Det är också då de, under refränger i egenskrivna låtar som Second coming, utnyttjar dessa faciliteter som kvartetten låter som allra bäst.
Det enda som egentligen finns att klaga på är väl medhörningen, då Könsförrädare – och flera av kvällens övriga akter med dem – klagar på att de inte hör sig själva. Men ut låter det i alla fall jävligt bra. Och det är ju det som räknas.
Henrik Boström