Ett dynamiskt klimax

Jag tror inte många artister har fått Luleå att sjunga så harmoniskt förr. Eller jag hoppas i alla fall inte det, för få popklassiker har framförts innanför stadens murar som förtjänar allsång mer än just den här. Och då är det ändå inte konsertens höjdpunkt.

Ett klimax börjar istället dynamiskt byggas upp till efter sista ordinarie låt, Faster than the speed of light, då Tyler återintar scenen med Janis Joplin-covern Turtle blues. Sedan följer två nummer som gjorts kända av Tina Turner, River deep - mountain high och The best (som Tyler faktiskt står för originalversionen av), och stämningen börjar närma sig en oundviklig kulmen. Denna kommer, så klart, i Holding out for a hero – och Bonnie Tyler lämnar scenen vid precis rätt tillfälle. Utan att stanna för länge, men samtidigt som den enda artisten på årets stadsfest med nog star quality för att spela fyra extranummer.

Självklart innehåller även de första femtio minuterna ett par minnesvärda stunder – standardcovern Have you ever seen the rain? och genombrottshiten It’s a heartache, för att nämna ett par – men det är ändå under de där sista tjugo minuterna som Bonnie Tyler visar att hon är den klart bästa bokningen under ett i övrigt ganska bristfälligt Luleåkalas.