Drabbad av filmkvalitet

ZorbaBaaria - en italiensk släktkrönikaShakespeare Was A Big George Jones Fan: Cowboy Jack Clements Home MoviesGeorge Harrison: Living In The Material World

På ett LuleåKalas för bortåt tio år sedan, när lördagsnatten hade bestämt sig för att övergå i en försiktig söndag morgon, kom jag av en slump i diskussion med en trevlig och alldeles lagom berusad tjej.

Som gillade film. Och mina recensioner om dem. I alla fall ibland.

För filmer som hon absolut vägrade att ge ens skuggan av en chans var svartvita sådana. Samt filmer som var inspelade före 1970.

Svartvitt och pre-70 filmer var, enligt hennes lagom berusade men helt bergfasta logik, "bara skit och ingenting att slösa bort tiden på".

En lite udda och, måste det ju ändå faktiskt påpekas, nog så hänsynslöst hårt
exkluderande åsikt.

Den tjejen skulle alltså, om hon fortfarande hänger med och fast vid sina rätt rigida filmåsikter, inte direkt tillhöra målgruppen för den dvd-box med fem filmer (samtliga svartvita OCH gjorda före 1970!) som filmbolaget 20th Century Fox nu har ute på marknaden. Allt som oftast för det väldigt facila priset av 99 kronor (om inte ännu billigare, ibland och här och där).

Det här handlar alltså om strikt, oklanderlig och om allt igenom mästerlig filmhistoria. Fem filmer som det tillhör allmänbildningen att ha sett; fem filmer som man med glädje har kvar i sitt filmbibliotek (för alltid) och fem filmer som fungerar hur fint som helst fortfarande. Fast den äldsta av dem är 72 år gammal.

Allt om Eva (1950) är en helt underbart bra och utomordentligt välskriven (av han som även är regissör, Joseph L. Mankiewicz) berättelse om livet vid
teatern, laddad med skärpa, cynism och vitriol.

Bette Davis (som borde ha fått men inte fick en Oscar här) är sofistikerat bäst som stjärnaktrisen Margo Channing, ständigt beredd med avsnoppande och rakbladsvassa repliker, som får hela sitt liv övertaget av den unga och beräknande Eve Harrington (Anne Baxter).

George Sanders (alltid en exceptionell karaktärsskådespelare, som fick en birolls-Oscar här och som tog livet av sig 1967, efterlämnande ett avskedsbrev med de karakteristiskt syrliga orden "Nu är det inte roligt längre") spelar en raffinerad teaterkritiker och den ende som genomskådar Eves planer.

Och så finns Celeste Holm, Gary Merrill och Thelma Ritter också med samt, mot slutet, en ung Marilyn Monroe i en av sina allra första filmroller. Toppklass - rakt igenom.

Tyst överenskommelse (1947) erövrade också Oscars; för Bästa film, Bästa regi (Elia Kazan) och för Bästa kvinnliga biroll (Celeste Holm, som en ensam damtidningsredaktör).

På sin tid var filmens intrig kontroversiell; Gregory Peck spelar en skribent som låtsas vara jude för att därmed kunna visa på den vanemässiga antisemitismen i det amerikanska samhället, men som nu känns som tämligen tam.

Men birollsspelet från Dorothy McGuire, John Garfield, Anne Revere, Dean Stockwell och Sam Jaffe känns hela tiden relevant.

Två av filmerna i boxen är regisserade av John Ford. Och de är allra bäst och
absolut mästerliga.

Först Jag minns min gröna dal (1941) som bygger på Richard Llewellyns mycket älskade bestseller och som skildrar vedermödorna och den kärleksfulla sammanhållningen hos en walesisk gruvarbetarfamilj, under 1890-talet.

Donald Crisp och Sara Allgood spelar pappan och mamman i familjen Morgan, medan Maureen O´Hara och Walter Pidgeon gör ett kärlekspar med förhinder och den lille Roddy McDowall är ärligt fin som familjens yngste son Huw.

Ford spelar (som vanligt) starkt på sentimentaliteten men det är också en mycket snyggt filmad berättelse som fortfarande är fängslande att ta del av. Filmen har flera gånger förekommit högt på listor över världens allra bästa filmer någonsin.

Och det har även Vredens druvor (1940) gjort, även den i orubblig regi av John Ford och en av de absolut bästa filmer som någonsin har gjorts (den fick Oscar som Bästa film); även en av mina personliga favoriter.

John Steinbeck skrev romanen som handlade om utfattiga lantarbetare från Oklahoma, "Okies", som försökte fly undan 30-talsdepressionens armod genom att packa in sig i en skraltig lastbil och åka mot Kalifornien och, som det visade sig, ett ännu större helvete.

Henry Fonda är oförglömlig som sonen i familjen, Tom Joad, som på alla sätt försöker hålla modet uppe hos de andra. Och Jane Darwell, som Ma Joad, personifierar sammanhållningens orubbliga gestalt.

John Ford förstod det kanske inte riktigt själv (han var vanligtvis stock-konservativ) men han predikar faktiskt något som väldigt mycket liknar individualistisk socialism här.

Slutscenen tillhör de mera minnesvärda och hela filmen är ett måste. För alla. Hur ofta som helst.

Den färskaste filmen i boxen är Zorba (1964) och i regi av Michael Cacoyannis.

Anthony Quinn är fenomenal som den levnadsglade och robust färgstarke grekiske bonden Zorba och Alan Bates lika bra, som hans intellektuelle engelske kamrat.

Walter Lassally fick en Oscar för Bästa foto och Lila Kedrova en för Bästa kvinnliga biroll, som en åldrad och döende prostituerad. Och så Mikis Theodorakis musik. Storslaget.

Det här är alltså det allra bästa dvd-köpet ni kan göra just nu. Men om ni börjar ledsna lite på OS så lokaliserar ni lämpligen också italienaren Giuseppe Tornatores (det var han som gjorde Cinema Paradiso) episka Baarià - en italiensk släktkrönika, där musiken är gjord av esset Ennio Morricone och där persongalleriet består av samma slags underbara personfresker som hos Fellini.

En familj på Sicilien från 20-talet och framåt, genom tre generationer: kommunism, fascism, kärlek, fattigdom, lidelser, glädje och sorg. Alltsammans skildrat av Tornatore med glöd och oemotståndlig värme.

Och till sist två ovanligt fina musikdokumentärer: Shakespeare Was A Big George Jones Fan: Cowboy Jack Clements Home Movies och George Harrison: Living In the Material World.

Den ena får man köpa via import men det är den väl värd. Medan den andra kan stötas på var som helst.

Cowboy Jack Clement är en numera duktigt gammal producent och låtskrivare (då och då även sångare) som bland många andra har jobbat med Johnny Cash, Elvis Presley, U 2 och George Jones. Han har sinne för tillvarons humoristiska subtiliteter och hans unika Home Movies innehåller stoff om hur han upptäckte både Jerry Lee Lewis och Townes Van Zandt.

I filmerna medverkar hjältar som Johnny Cash (i kläder som inte är svarta!), Waylon Jennings och John Prine.

Rowdy Stuff.

Martin Scorsese har ju gjort några fina musikdokumentärer tidigare (The Last Waltz, om och med The Band samt filmer om och med Bob Dylan och The Rolling Stones). Nu besöker han ämnet The Beatles genom en fyllig dubbel-disc om den avlidne George Harrison, där ingenting direkt nytt framkommer men där kärlek och respekt dominerar det rikhaltiga innehållet.

Och allt detta kanske då eventuellt räcker en stund?

Rolf Nilsén