Allemansrätten nyckeln till naturen

I de flesta andra länder är det markägaren som bestämmer vem som får tillträde till naturen, i Sverige får alla vara där.
Vill man gå en promenad, ta en tur med kanoten eller bara sitta på en sten och filosofera är det fritt fram.
– Allemansrätten är en fantastisk grej. Med lite takt och ton och varsamt sätt kan man när som helst vara nästan var som helst, säger Per Nilsson vid Naturvårdsverket, som är expert på allemansrätten.
Gå, cykla och rida
Alla får gå, cykla eller rida nästan var som helst i naturen, så länge marken inte skadas. Det går att tälta en natt utan att fråga markägaren om lov och elda om man är försiktig.
Listan över vad allemansrätten tillåter kan göras betydligt längre än så, men det finns också begränsningar. I dag går debatten het om huruvida exempelvis kommersiell bärplockning och organiserad turism bör omfattas av allemansrätten eller inte.
Grundregeln är att den som är gäst i naturen inte ska störa och inte förstöra.
Att passera över tomter eller åkrar är inte okej, inte heller att skada buskar och träd. Allemansrätten tillåter inte att djur skadas eller störs, det är inte tillåtet att fiska utan tillstånd i sjöar och vattendrag och hundägare måste hålla reda på hunden på skogspromenaden.
Annan lagstiftning
Nedskräpning, skadegörelse och terrängkörning är andra saker som kan förstöra söndagsutflykten, men som inte faller under allemansrätten. Det finns annan lagstiftning som förbjuder den typen av verksamhet.
– Att inskränka allemansrätten och tro att man löser de problemen fungerar inte, för de är redan bortreglerade, säger Per Nilsson.
Ofta betraktas allemansrätten som ett urgammalt svenskt kulturarv. Själva begreppet är inte ens hundra år gammalt men mycket av det som förknippas med allemansrätten kan härledas mycket långt tillbaka i tiden.
Som det där med ekollonen.
– Förr hade man grisar som gick på bete på skogen. Ollon var viktig mat för att de skulle lägga på hullet till julen, därför får man inte plocka dem, säger Per Nilsson.