Hon tvingas se sin son gå under

Johan, vi kan kalla honom så, lever sitt liv bakom neddragna persienner i sin lägenhet. Kontakten med familjen är bruten.
Missbruket har gjort honom kriminell och de enda relationer han har är tillsammans med andra missbrukare.
– I sex år har jag kämpat. Det känns som om jag slåss mot väderkvarnar, säger Johans mamma, som vi kan kalla för Eva.
Skäms inte
Hon skäms inte över sonens missbruk, hon har insett att hon inte har någon skuld i det. Men av hänsyn till Johan vill hon inte synas med namn och bild i tidningen, hon tänker på hur det skulle påverka hans möjligheter i framtiden om han någon gång blir drogfri.
För närvarande har hon svårt att se något ljus i slutet av tunneln. Hon anser att socialtjänsten gömmer sig bakom sekretesslagen.
– Jag förstår varför det måste finnas sekretess och jag är inte ute efter att få veta vad min son säger i samtal med handläggare. Jag vill bara veta vad som händer med mina anmälningar.
Eva har gjort otaliga anmälningar till socialförvaltningen. Men hon får ingen bekräftelse på att någonting händer. Hon vet inte om sonen har tilldelats en handläggare eller om han kan få möjlighet till vård. Han är myndig och därmed är dörrarna stängda, menar hon.
I de fall där han har omhändertagits av polis finns det inga garantier för att socialtjänsten kopplas in.
– Det värsta jag kan drabbas av som mamma är att tvingas se mitt barn leva i totalt mörker. Åren går och det blir bara värre.
Mjuk och känslig
Hon beskriver sonen som en mjuk och känslig kille. I skolan var han ”klassens bästa kompis”, glad och trevlig, med många vänner. I gymnasiet började han dricka alkohol och när han var 17 år togs han in på sjukhus för alkoholförgiftning.
Exakt när han började med tyngre droger vet inte Eva. Men hon misstänkte att något inte stod rätt till.
Vid ett tillfälle tog hon sig in i hans bil och hittade cannabis och tabletter. 2010 gjorde Johan ett inbrott och greps av polisen. Det blev tal om att han skulle omhändertas enligt lagen om vård av missbrukare, LVM. Men så blev det inte.
Skyddstillsyn
Johan dömdes till skyddstillsyn, men kunde enligt Eva fortsätta knarka och begå nya brott under tiden.
– Från socialens sida heter det att det inte är någon idé med behandling förrän han själv går med på det. Men han måste bli avgiftad och vara avgiftad från drogerna under en tid för att få tillbaka sin tankeverksamhet, först då kan han få chansen att göra ett val. För att få tvångsvård måste han gå ned sig totalt. Vård kostar pengar, men tänk vad missbrukarna kostar samhället, säger Eva.
Lever i ovisshet
Hon är kritisk mot att sonen får försörjningsstöd från socialförvaltningen, utan att han, som hon ser det, måste prestera något i gengäld.
I dag vet hon ganska lite om sonens liv. Drogerna har gett honom psykiska problem och orsakat epileptiska anfall. Hans enda umgänge är andra unga män med drogproblem.
– Vad ska hända med alla dessa pojkar, för oftast är det pojkar, som aldrig kommer in i samhället? Människor dör omkring dem hela tiden, men de tänker ”det händer inte mig”.
Evas högsta önskan är att sonen skulle acceptera vård frivilligt och genomgå behandling. Men han vill inte och Eva ser hur hans liv försvinner. Om han inte får hjälp ser hon bara en utgång.
– Han dör. Det vet jag.