36-årige Patrik Klüft sitter i omklädningsrummet när Kuriren dyker upp i LF Arena.
Under förmiddagen har han bland annat gått igenom förlustmatchen mot Teg i onsdags.
Piteåtränaren beskriver sig som hårt arbetande och lämnar ogärna något åt slumpen. Även om det så handlar om introt som spelas innan match eller vilka reklamskyltar som hänger i hallen.
Vi går ut och sätter oss i värmen bredvid fotbollsplanen. Ett tiotal ungdomar utövar friidrott på egen hand längs löparbanorna. Längdhopp, kulstötning och sprint.
Kopplingen är omöjlig att släppa och även om ishockey är Patrik Klüfts sysselsättning sedan flera år tillbaka går det inte att undkomma hans bakgrund som Sveriges en gång bästa stavhoppare med medaljer i internationella mästerskap.
Nu lever han en mer anonym tillvaro – om man nu kan kalla det för anonymt att coacha ett division I-lag och vara ena halvan i Sveriges kanske mest kända idrottspar. 2007 gifte sig Patrik (då Kristiansson) med sjukamperskan Carolina Klüft. I dag har även hon lagt ner sin aktiva karriär och jobbar på naturskyddsföreningen, men även en del på FN-förbundet i Stockholm. Dessutom har hon fått uppdrag på tv-kanalen Viasat inför OS.
Den sociala biten gjorde att det drog ut lite på tiden när Patrik Klüft skulle bestämma sig för att flytta upp till Piteå eller inte.
– Jag har alltid velat komma upp till Norrland. Det tror jag hänger ihop med en klassresa, som jag gjorde när jag var tolv år, upp till Kebnekaise. Jag gillade det som fan och sen har jag ju varit upp och spelat mot Kiruna och Asplöven – men inte bott här och det ville jag, säger Patrik Klüft om dragningen upp till landets norra delar.
Ishockeyn då? Jo, den kom naturligt. Mer naturligt än friidrotten till och med. Fast än han aldrig har utövat sporten själv så har intresset alltid varit störst för ishockeyn.
Hans pappa har haft säsongskort sedan 1971 i Frölunda och mamman jobbade i kiosken i Frölundaborg.
– Farsan har väl missat tio matcher sedan 1971 så jag har varit kring hockeyn sedan födseln.
Patrik Klüft tar en sipp ur den vita kaffekoppen med blommigt mönster innan han fortsätter att berätta om sin uppväxt och varför det blev friidrott, simning, handboll och två fotbollsträningar i ungdomen – men inte ishockey.
– Spikskor var väl billigare. Min mormor jobbade i restaurangen på Slottskogsvallen som är friidrottsstället i Göteborg – där hänger alla tränare och på den vägen blev det.
Ett val som är svårt att klandra med facit i hand. VM-brons, EM-silver och svenskt rekord en gång i tiden är meriter som är få förunnat. Men också en bakgrund som lever med in i ishockeyn – på gott och ont.
– Jag har tagits emot med öppna armar och respekt. Sen hänger mycket på mig själv också – det hade varit annorlunda om jag kommit in här och varit glassig och visat att jag ville ha en gräddfil. Det är klart att jag haft hjälp av mitt namn, men jag har också lovat mig själv att alla som hjälper och stöttar mig på vägen ska få betalt genom att jag jobbar hårdare än alla andra.
Har du mött någon med förutfattade meningar för din idrottsbakgrund?– Nej, det tycker jag inte. Det kanske är någon tränare som jag aldrig pratat med själv, som nämnt något så där. Sen finns det säkert de som någon gång tänkt att "här kommer han och glider in på en räkmacka", men jag funderar inte så mycket på det.
Du har figurerat mycket i media tidigare, är det något som du dragit lärdomar av?
– Ja, men absolut. Jag känner mig trygg med media och är öppenhjärtad. Sen har ju media kritiserat mig för att jag är spydig och har attityd, men det är bara för att media inte är påläst när de ringer mig. Då kan jag bli tokig. Det fick jag kritik för häromdagen och jag kan ta det, men man kan inte ringa till mig och vara totalt oförberedd. Det är som om någon ringer när jag varit i Zürich och tävlat och frågar "Tjena hur gick det?". "Hur det gick? Fan googla för helvete!".
Du har tävlat på absolut världsnivå, är det svårt att vänja sig vid division I-ishockey där det inte är lika mycket uppmärksamhet kring sporten?
– Det har jag aldrig funderat på faktiskt. Kanske att det kan krocka lite grejer ibland – som vad min bild av elit är. Jag kan ibland trycka på lite för hårt för att det ska gå snabbare fram än det emellanåt borde göra. Det är ju inget dåligt från något håll, utan snarare att man själv är väldigt på.
Har du något exempel?
– Kan vara smågrejer som jag tar för givet. Jag vill väldigt gärna att det ska bli bra, sen kanske inte mitt sätt är bra men jag vill gärna vara med i dialogen och komma med något tips. Allt från hur introt ska vara, till hur vi jobbar med kosthållning och hur vi marknadsför "den här", säger Patrik Klüft.
Med "den här" pratar han om Piteå Hockey-loggan som sitter vid hjärtat på den blodröda överdragströjan. Marknadsföring är en del som 36-åringen är noga att påpeka vikten av.
– Man ska se den på stan och det ska finnas en hörna på sportaffären med en Piteå Hockey-roll up. Folk ska bli påminda att vi finns. I hallen står det till exempel Skellefteå AIK och Luleå Hockey men det står inte Piteå Hockey på ett enda ställe. Det är samarbete så det är inga konstigheter, men jag kan reagera på det. "Va fan, varför syns inte vi? Riv ner dem!", säger Klüft och skrattar lite åt sitt eget engagemang.
Klubben har haft som målsättning att ta sig upp till allsvenskan inom en femårsperiod. När Patrik Klüft nu tar över som tränare är Piteå inne på år fyra. Med andra ord ska drömmen uppfyllas inom två säsonger.
– Vi har ett jättebra lag och framförallt stor hängivenhet och passion till hockey. Jag har varit med om att spela kvalserie och Piteå gick också dit förra säsongen. Alla som är kvar vet vad som krävs och det ska inte förringas. Vi har inte satt upp någon målsättning inom laget, men jag har svårt att se att den ska vara låg.
Medan fotograf Andreas Wälitalo klickar av några bilder får Klüft lite gliringar med glimten i ögat från ett par herrar som står utanför fotbollsomklädningsrummen. Han ler och kisar på grund av solen som slår rakt i ögonen.
– Nog känner folk igen mig, men de är inte framfusiga på det sättet. Det är väldigt trevliga människor och jag känner mig jättevälkommen i stan, sen får vi väl se om man blir hängd om vi skulle förlora tre i rad, säger 36-åringen och ler på nytt.