Gympadojor i all ära men de känns lite otillräckliga i nysnö. Dags att skaffa nya vinterskor och efter en konsultation med sonen står jag i en av stadens skoaffärer. Där finns många fina skor men ingen i min storlek, det är bara kunder med mindre fötter än mina 43-or som hittar något på hyllorna.

Min känsla sa att detta inte var rätt butik och jag trampade vidare i gympaskor. Det kunde varit värre, vintrarna är ju inte som de en gång var. "Inte du heller", säger min kära och suckar uppgivet över min brist på självbevarelse. Men livet hänger inte på ett par vinterskor. Inte ens i Norrbotten numera.

Jag minns när ryssen sprängde en gigantisk atombomb på en ö i Barents hav. Trots min då ringa ålder undgick jag inte alla varningar för det radioaktiva moln som skulle passera över Sverige. Och för det nedfall vi skulle drabbas av om det då råkade regna.

Artikelbild

| Foto: Linda Wikström

Men när giftmolnet gled över strålade solen från en klarblå sky och jag känner än i dag den oerhörda lättnad som fyllde mig när vi undslapp dödshotet från Arktis. Undrar hur dagens barn hanterar signalerna om vår undergång som når oss från samma isiga nejder.

Något att fundera över när snömodden fyller mina gympadojor. Och det får jag tid för hädanefter, fundera vill säga. Det görs bäst genom att tomstirra rakt ut i intet, eller över ett vatten, ett skogsbryn eller i en brasa. Jag hörde någon på radion kalla det för att lappstirra, det hade han fått från sin far som var same.

Då kan man grubbla på varför vi fäster så stor vikt vid om man har sin t-shirt nedstoppad i byxan eller inte. Eller om det är okej att tatuera sig ovan kragen.

Utseendet är ju inte allt, som det så vackert heter. Ett uttryck som oftast yttras av personer med fördelaktigt yttre. Vi som regelbundet blir uppmärksammade av tull, polis och säkerhetspersonal vet annorlunda.

Men vem orkar ska bry sig om sånt när vår lilla farkost allt snabbare närmar sig vattenfallet. Och snart klarar vi inte längre att ro mot strömmen för att förhindra katastrofen, särskilt inte som en del av oss envisas med att paddla medströms.

Jag hade nyligen en av dessa förnekare i örat. Han var fylld av den självrättfärdighet som endast en total missuppfattning av verkligheten kan ge. Vi kom igenstans, hans förtroende för mitt skrå var obefintligt. Detsamma gällde fakta, han "gick på känsla" som han uttryckte det.

Men jag har fått vinterskor nu, två par dessutom till priset för ett. Skorna fanns i samma butik där det inte fanns något i min storlek vid första besöket. Förklaringen var enkel, jag kom då aldrig längre än till dam- och barnavdelningen – jag missade helt att butiken var större än vad som först var uppenbart.

Och då jag denna gång inte gick på min känsla utan undersökte hur det faktiskt förhöll sig så fann jag även herravdelningen, gömd bakom en pelare.

Nu tackar jag för mig, efter 33 år på "Kurren", och hoppas att ni kära läsare kan fortsätta att leta er fram till rätt avdelning tack vare er jakt på det som är sant, verkligt och på riktigt..