”Votering är begärd och ska verkställas”. Den meningen är bland de vackraste samling av ord som finns. Där ligger en stor del av demokratins kärna. När mötesordföranden sagt de orden är debatten i frågan eller personvalet sedan länge över och var och en av de som har rösträtt avger sin röst för att avgöra vilket förslag till beslut som vinner. Jag är ledsen över att vi uppenbarligen har en annan ordning i Norrbotten.

I Landstinget tycks vi nu gå mot en tid där politiska krafter verkar för att det ska vara på ett annat sätt, där juridikens spetsfundigheter ska övertrumfa fattade beslut. Där man ska göra om processen tills dess den förberedda lösningen vinner. Dessutom med hastigt inkastade extraärenden utan någon som helst framförhållning eller åsiktsutbyte.

Personval ställer särskilda krav på ansvar. Där går vi till val vart fjärde år och väljer politiker som ska fullgöra uppdragen med långsiktighet och tydlighet inför väljarna. De val som görs av företrädare i politiska nämnder och styrelser handlar om att spegla valutslaget, men också om att få ansvaret att utöva ledarskap.

När man väljer till de uppdragen görs undantaget från att våra folkvalda politiker öppet ska avge röstförklaring och visa transparens. Begärs en sluten omröstning är det blodigt allvar. Då ska var och en ledamot rösta för sin övertygelse, i tryggheten om att valhemlighet råder. Resultatet blev överraskande. Det samlade förtroendekapitalet i landstinget avgjorde frågan i en riktning som förhandlingsdelegationerna och partigrupperna inte hade räknat ut.

Det har hänt förut i både större och mindre församlingar än landstinget. En sluten votering om att välja riksdagens talman 1979 fick utfallet att socialdemokraten Ingemund Bengtsson vann, trots att Riksdagen hade borgerlig majoritet. Det hände i Övertorneå bara för ett par år sedan, där centerpartiets Linda Ylivainio oväntat i en sluten omröstning valdes till kommunalråd.

Demokratin fungerar när man går vidare och agerar ansvarsfullt. Finns det ledarskap och vilja till samarbete bland politikerna så finner man lösningar och styr verksamheten. Kommunerna och landstingen bygger på det, eftersom det råder proportionalitet i styrelser och nämnder. Styrelseledamöternas partitillhörighet ska spegla fullmäktigeförsamlingens.

Om fullmäktigeledamöternas majoriteter skiftar, så att styrelserna inte speglar fullmäktige, har kommunallagen alltid haft regler för att göra om valen. Det kan handla om när ett parti byter allians i fullmäktige, men nämndernas majoritet speglar den tidigare alliansen. Då skulle omröstningar i aldrig hålla i fullmäktige och därmed är det rimligt att göra omval till styrelserna. Lagen ändrades efter en översyn för att också låta en fullmäktigeförsamling kunna agera med omval om en ordförande eller viceordförande skulle byta parti eller bli politisk vilde.

Det har inte hänt i Landstinget. Det är samma fulllmäktigeförsamling med likadana samverkansavtal som i sluten omröstning har fattat ett beslut. Det beslutet var inte att avsätta Kent Ögren, utan att välja Kenneth Backgård. Det är möjligt att landstingsfullmäktige skulle rösta annorlunda om principen om valhemlighet skulle avskaffas i Norrbotten. Inget personval är viktigare än demokratins grundläggande principer. Det lär bli en domstol som får avgöra frågan. Det hade varit bättre om landstinget själv kunde gå vidare med de beslut man fattat, även om de ställer samarbetsandan på prov. Den väg som vi nu går mot är ovärdig både politiker och deras väljare.